Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1917 - Bolander, C. A.: Hugo von Hofmannsthal - Langenfelt, Gösta: Apropå den nyaste språkrensningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den nya tidens ideella allvar,
publik-succèsen "Jederman"? Är det inte
snarare bara ett av
estecimaterialis-mens raffinerade stimulansförsök
— är det inte världskrigets och
världsjobberiets publik, som rusar
till mysteriet för att känna en
rygg-märgsf rossa ?
Den äkta, oförfalskade
naturalismen, något annat är inte Hugo von
Hofmanns t hals stolt proklamerade
nyromantik. Låter han sedan aldrig
som Zola, "Nana "-diktaren,
invitera sig hos demimonden för att
fråga och fylla sin blocknotes, sätter
han sedan icke som den gamle
Conrad Alberti den store hjältens död
;som konstnärligt motiv likvärdigt
med kossans födslovånda, ligger han
sedan aldrig som Synge, den iriske
diktaren av "The Shadow of the
Glen", över golvtiljorna för att
avlyssna pigornas samtal uti koket.
Men naturalist är han, såvisst det
inte är formen men andan —
ödestron, pessimismen — som gör
naturalismen, den spiritus semine
cductus, som redan den gamle
kardinal Telesio talade om. Xenofanes’
rena eter, den levande Eros’ tro
känner den aldrig, den
naturalistiska nyromantiken — de må sedan
aldrig så förnämt rynka sina näsor
åt de s. k. "naturalisterna", dessa
herrar i exklusivitetens "Blätter
fur die Kunst".
Det är snart ett halvsekel sedan
en av de i dag moderna
"naturalisterna" utan kräset ordval och
övertrött känsloförfining i sin
"Welt-pfingzten" sjöng:
"Warf die Thore auf, Jahrhundert,
komni’ herab, begriisst, bewundert,
sonnenleuchtend, morgenklar.’’
Den är död, den gamle
optimismen, alltför trumpetglad var den.
Men också den romantiska
pessimismen i Don Juans svartvioletta kappa
är inte evig, runt om i den moderna
litteraturen bevittna vi dess
dödskamp. Det döende Kinas
förtids-åldrade kejsare, men är han inte,
Hugo von Hofmannsthal,
modediktaren. — Morgondagens diktare är
mannen, som med Romain Rolland
manligt stilla bekänner: "Vad är
livet? En tregœdia. Hurra!"
Apropå den nyaste språkrensningen*
För TIDEN av GÖSTA LANGENFELT.
Under de vsenaste månaderna förra
året rådde ett livligt intresse för
vårt svenska språk, som det talas
nu i dag. Den finländskfödde
Rolf Nordenstreng sökte i en på
sitt sätt temperamentsfull artikel
* Då det lätt kunde se ut, som om de
oftast citerade tidningarna voro speciellt
kända för rikedom på språkliga
öriktighe-ter, är -det en kär plikt att förklara, att
något sådant alls ej är fallet, utan beror
på det enkhi faktum, att dessa tidningar
äro de som helst och oftast läsas av mig.
(Sv. Tidskr. 19JL6) klargöra för
svenskarna, att deras modersmål
höll på att ramla i ruiner. Även om
man icke kan gå med på hans
språkliga katastrofteori, så kan man dock
medge, att en del språkliga
företeelser ej äro, som de borde vara. Ruben
G:son Berg hade tidigare belyst
frågan i Det Nya Sverige (1916),
närmast i samband med tidningssven
skan, och helt nyligen har doktor
Johan Götlind i Forum (1916) givit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
