Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1917 - Palmstierna, Erik: Ett skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var obehövlig, och åstadkom endast
splittring i fredsvännernas led.
Den tvekamp mellan
strömningarna i vårt land, som tagit sig allt
bittrare uttryck, fick i ett
avseende och ett betydelsefullt sådant
definitivt avgörande på våren 1916.
Det var 17 maj-beslutet i
Ålandsfrågan. Liksom 1908 enades
riksdagens partier och därmed blev
aktivismen lamslagen. Verket var icke
regeringens utan riksdagens.
Hammarskjöld fördes åt sidan och hade
att godkänna när arrangemanget var
färdigt. Det var Wallenberg med
vilken samarbetet med regeringen
huvudsakligen bedrevs.
Spänningen mellan de två
männen, representerande olika
riktningar i vår utrikespolitik, blev allt
tydligare under våren och det
spörsmålet framstod för de initierade om
regeringen verkligen skulle kunna med
sina inre slitningar hålla en säker
hand om vår statsledning. Misstron
mot Hammarskjöld ökades även och
med förslaget till krigshandelslag
ställdes riksdagen inför frågan om
en regeringskris borde framkallas
eller ej. Det låg nämligen då i
socialdemokraternas hand om lagen
skulle antagas eller icke och man
visste att regeringen gjorde saken
till kabinettsfråga.
Situationen var allvarlig och
ovisshet rådde angående följderna av en
regeringskris under dåvarande
spända utrikespolitiska förhållanden.
Mitt under det att Ålandskampanjen
pågick och en tysk framstöt
mot Petrograd, hälsad av möjliga
upprorsrörelser i Finland och deras
reflexverkningar hos oss eventuellt
kunde väntas, var icke lämpliga
tillfället att kasta landet i det ovissa
med en regeringskris eller
framkalla en riksdagsupplösning och
uppslitande valstrider. Opinionen i
landet var icke heller på det klara
med den fara hr Hammarskjöld var
för landet, som senare tydligt
framgått. Resultatet blev ett
föreläggande för regeringen att
tillmötesgå riksdagens vänster
genom löfte om riksdagens
"förpuppning" och ordnande av
formerna vid riksdagens
sammanträden på eget initiativ samt
överenskommelse om ett gott samarbete
med hemliga utskottet. Känslan
utav den trygghet det erbjöd att
behålla hr Wallenberg på
utrikesministerposten tyngde naturligtvis
också väsentligt i vågskålen för
denna mer försiktiga politik.
Riksdagen slöt alltså under förnimmelsen
av att aktivismen fått en dödsstöt,
men att läget ändå icke var säkrare
än att särskilda garantier måste
krävas från riksdagens sida för en
verklig samverkan mellan riksdagen
och regeringen.
Förhoppningarna om att
regeringen skulle infria sina löften gingo
emellertid alldeles tillspillo. Den
ena viktiga frågan efter den andra,
såsom minerandet av
Kogrundsrännan, u-båtsukasen och
konvojeringarna, avgjordes utan hemliga
utskottets hörande och vänstern erhöll
intet som helst inflytande uti de
betydelsefulla handels- och
industrikommissionerna, där
Lindman—Trolle förblevo de allenastyrande.
Hammarskjölds ovillighet att
återupptaga de engelska
underhandlingarna, något som höll på att
framkalla en regeringskris i september,
gav i blixtljus klarhet över
omöjligheten att längre kunna stödja hans
regeringspolitik.
Det märktes också mot årets slut
att regeringen kommit i en
återvändsgränd och icke kunde bringas
därur. Livsmedelsfrågan blev så
hotande att en dyrtidskongress
samlades och höjde bittra klagomål.
Man hade icke tagit nödig hänsyn
till arbetarrörelsens ledningars
framställningar av nov. 1915 och okt.
1916. Ännu fördes spannmål ur
landet; brödransoneringen fördröjdes;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
