Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1917 - Palmstierna, Erik: Ett skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en export som uttömt landet hade
fått fortgå med ett
kompensationssystem, som icke i första hand tog
hänsyn till landets behov;
tonnagefrågan var trots den fullmakt
riksdagen givit oordnad och en oreda i
ärendenas handläggande gjorde sig
märkbar inom den förvaltning, där
hr Hammarskiöld skulle allt
bestyra. Förhållandet till riksdagen
blev endast värre och värre till följd
av obenägenheten till varje den
minsta och mest naturliga samverkan.
Förskottspolitiken, skattläggandet
utan riksdagens medverkan och
rikets belastande med gäld utan att
någon kände något därtill tvinga
vänsterpartierna och i främsta
rummet oss i och för värnande av
riksdagens grundlagsenliga makt till
öppen konflikt med regeringen.
Skulle landet kunna räddas från en
fruktansvärd tid av arbetslöshet och
nöd, som den Hammarskjöldska
politiken med högerns stöd genom sin
förhalning under månader av den
"engelska frågan" hotade att
bringa oss uti, var det hög tid
att avlägsna ett styre, vars
landsfördärvlighet blev alltmer
uppenbar. Det kunde ej heller
förbli så när hela världen i övrigt
visade tecken att sluta upp mot
Tyskland att Sverge ensamt syntes
benäget att på avstånd följa dess
kölvatten.
Från såväl Danmark som Norge
erfors att hr Hammarskjöld icke
minst efter den irriterande noten till
presidenten Wilson besvärade det
goda samarbetet i Norden. Nu
fanns ej heller längre den fara
för aktivistiska strömningar
eller ett tyskt segertåg norrut, som
tidigare låg inom möjlighetens
gräns. Risken att gå till strid
mot regeringen var ringa och
nödvändigheten av att åstadkomma ett
ombyte på statsministerplatsen
trängande.
Så ingick år 1917 och medförde
genom händelser, vilka ligga
alldeles inpå oss, borggårdsministärens
fall, i det sista omfläktad av en
adresshyllning, som gav ett bleknat
minne av februaridagarna tre år
tidigare. Avgången blev snöplig;
icke ens kungen avgav något tack
till statsrådsprotokollet. Hr
Hasselroths snyftning vid dödslägret
väckte föga uppmärksamhet.
Den har varit tung och prövande
den gångna tiden, varför skulle vi
förneka det? Krafterna ha
väsentligen hållit varandra i jämvikt, men
tidtals såg det ut som om reaktionen
ute och hemma skulle vinna
avgörande seger. Vårt eget parti bar
splittringsfröet inom sig och den
svagheten kunde icke döljas. I den
svåra tiden brast solidariteten
måste vi med bitterhet erkänna.
Vi må var och en för sig ha
kämpat däremot, men en känsla av
inre förlamning tog oss likväl
fången och det blev så litet värt allt
arbetet för vår stora sak.
Stormarna hade brutit ned vad släktleden
byggt upp och att börja om igen
sedan allt lagts i grus och spillror
syntes vara ett hopplöst företag.
Månne i världskrigets blodspår
dessutom skulle följa nu som för
hundra år sedan ett förtätnande av det
reaktionära dunklet och en allmän
trötthet ta överhand efter
energiuttömningen och världen resignera
inför maktens välde?
Nu är det bortblåst alltsammans!
Nu är tröttheten förbi, tvivlen
skingrade! Revolutionen har brutit in
över världen och vräkt reaktionens
mäktigaste bålverk. Vi känna inom
oss hur de vårliga, friska vindarna
gripa oss fatt. Skuggorna drivas
tillbaka i sina gömslen. "När solen
går upp spricker trollet!" Nu veta
vi att vår sak skall segra,
militarismen och reaktionen brytas ned av
livet som oemotståndligt tränger sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
