Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1917 - Kautsky, Karl: Fosterlandsförsvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
principiella bejakandet av
fosterlandsförsvaret. Om fosterlandet är
i fara, är det vars och ens plikt att
försvara det.
När är fosterlandet i fara? Så
snart kriget brutit ut. Och vad
menas: att försvara det? Det bästa
försvaret kan vara att angripa, att
försvara betyder alltså icke att
vänta, tills fienden tränger in i
landet utan att förekomma honom, att
föra kriget in på hans område, slå
ned honom och besegra honom.
Med andra ord:
fosterlandsförsvar är identiskt med
krigföring. Så kallas t. ex.
också i Österrike krigsministern för
minister för fosterlandsförsvaret.
Det principiella bejakandet av
fosterlandets försvar säger alltså
ingenting annat än att det är vår plikt
att deltaga i kriget, så snart det
brutit ut. Men på vad sätt? Med
vapen i hand? Däri deltager å ena
sidan icke hela befolkningen, och
å andra sidan är det redan i och
med värnpliktslagen ett faktum och
inte ens de mest avgjorda
förnekarna av plikten till fosterlandsförsvar
ha hitintills predikat
militärstrejken. Därom rör sig alltså icke
stridsfrågan.
För dem som principiellt inträda
för fosterlandets försvar är det icke
tillräckligt med de värnpliktigas
deltagande i kriget. Av vilka
orsaker kriget än må ha uppstått, så
hotar dock alltid ett nederlag landet
med de mest fruktansvärda faror,
med ödeläggande, stympande,
slaveri. För att avvända dessa fasor är
segern en nödvändighet; men den
kan man icke tillkämpa sig med
mindre än att icke endast soldaterna
utan hela befolkningen entusiastiskt
medverkar. Den erforderliga
entusiasmen kan endast växa fram ur
den djupa övertygelsen om den egna
sakens rättfärdighet, alltså också
ur den övertygelsen, att den egna
regeringen företräder rätten och
motståndarna äro eländiga skurkar,
från vilka det allra värsta hotar oss.
Denna sinnesförfattning är på det
innerligaste förknippad med det
principiella bejakandet av landets
försvar. Och det är den punkt,
varom diskussionen rör sig. Även
krigskreditbeviljandet sammanhänger
härmed. Krigskrediterna voro
säkrade även utan socialdemokraternas
röster, det visste var och en. Icke
den finansiella utan den moraliska
verkan, icke verkan för krigsskatten
utan för krigsentusiasmen blev det
avgörande momentet för denna
omröstning.
Understödjandet av regeringens
utrikespolitik i kriget är det
nödvändiga resultatet av denna
uppfattning om landets försvar. Hela
tankegången är logiskt strängt
begränsad och icke mindre
händelsernas än tänkandets egen logik
tvingar fram, man må önska det eller
icke, dess yttersta konsekvenser, så
snart man väl accepterat
utgångspunkten.
Men denna består i den
uppfattningen att, så snart kriget en gång
är verklighet, så ligger den enda
möjligheten att rädda landet undan
invasionens och nederlagets fasor i
den möjligast kraftfulla krigföring,
d. v. s. man ser häri endast det
militära momentet, eliminerar
fullständigt bort det politiska. Kriget
betraktas som något ödesbestämt,
som icke står att rubba. Man höre
t. ex. vad David säger i sin bok om
Socialdemokratin och världskriget:
Den tyska riksdagen har icke
författningsenligt rätten att rösta för eller emot
kriget. Avgörandet över krig och ffed
ligger i kejsarens hand.
Riksförfattningens artikel 11 giver honom
maktbefogenhet att i rikets namn förklara krig. Har
ett "angrepp mot förbundsområdet" ägt
rum, så fordras icke ens förbundsrådets
samtycke. Folkrepresentationen
tillfrågas i intet fall om sitt samtycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
