Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1917 - Kautsky, Karl: Fosterlandsförsvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksdagen har visserligen rätten att bevilja eller
vägra den kredit som fordras för krigets
förande. Att även om medel vägrades
kriget i alla fall skulle ha sin gång, därpå
kan endast den tvivla, som tror att
militärmakten vid ett dylikt konfliktläge
skulle vika tillbaka för parlamentsbeslut.
T. o. m. i länder, där parlamentet får
besluta över krig och fred, måste den
exekutiva makten komma att bli den
utslagsgivande, om händelserna en gång
utvecklat sig så långt.
Den som ställt sig på den
ståndpunkten, att ingenting står att
ändra i krigets verklighet, så länge det
föres, att dess inledande och
avslutande beror endast och allenast av
"den exekutiva maktens vilja", att
de civila politikerna under kriget
endast ha att avgöra, om det skall
föras med större eller mindre
entusiasm, för honom är i och med
krigets fakticitet plikten att
understödja regeringens krigspolitik
redan en given sak. Han kan icke se
någon annan möjlighet att skydda
landet för nederlagets och invasionens
outsägliga fasor.
Det viktigaste och
ändamålsenligaste skyddet för landet mot dessa
fasor är emellertid krigets
upphörande, är freden.
Naturligtvis icke varje slags fred utan en
fred, vars basis är grundsatsen:
leva och låta leva.
Krigföringen tjänar själv blott
syftet att tvinga fram ett
fredstillstånd — förvisso icke alltid på en
sådan basis. Av de krigsmåls
karaktär, vilka man har i sikte, beror
krigföringens karaktär, beror
motståndarnas energi och antal, beror
krigets varaktighet och utgång.
Men att bestämma krigsmålen är
en politisk och ingen militär
fråga. En regerings krigsmål
hänger på det intimaste samman med
dess politik överhuvudtaget,
naturligtvis framförallt med dess
utrikespolitik. Synes mig genomförandet
av denna politik som ofrånkomlig
nödvändighet och för den till ett
krig, då måste jag självfallet
politiskt stödja regeringen, så att den
med framgång kan avsluta kriget.
Men synes mig denna politik skadlig
och farlig, så kan naturligtvis icke
min opposition mot regeringen
förvandlas till ett understödjande
endast genom det faktum, att denna
skadliga politik störtat landet i ett
krigs fruktansvärda fara och genom
fortsättandet av denna politik
kanske i oöverskådlig tid förlänger
detta krig. Den egna regeringen kan i
ett sådant fall bli den största
"faran för fosterlandet".
Denna tankegång måste
naturligtvis förbli främmande för sådana
politiker som äro av den
uppfattningen, att från krigsutbrottet till
fredsslutet vare "den exekutiva
maktens vilja utslagsgivande", vare
endast "militärmakten" och icke
"parlamentsbeslut" avgörande, må
politiken endast ha att tjäna
militärmakten. Plikten till landets
försvar går därmed över i
statspolitikens underordnande under
militärmakten.
Motsatsen inom våra leder
beträffande frågan om landets försvar
ligger nu klar. Den består icke däri,
att en del erkänner
fosterlandsförsvaret, en annan del förkastar det,
utan däri, att en del utgår från
fosterlandsförsvaret för
bestämmandet av sin ställning till regeringen,
medan de andra däremot göra sin
ställning till fosterlandets försvar
beroende av sitt omdöme om
regeringens politik. Därvid få vi
emellertid icke lämna ur sikte, att
uttrycket landets försvar icke är
någonting annat än en förskönande
beteckning för krigföring.
Olikheten i utgångspunkt är
avgörande. Det vanligen
förekommande betraktelsesättet håller sig
emellertid endast till resultaten och detta
verkar lätt missledande. Om jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
