Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1917 - Kautsky, Karl: Fosterlandsförsvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säger: "Under ett krig har jag
intet val, då måste jag stå solidarisk
med mitt folk, d. v. s. med den
regering som företräder detta utåt, den
må vara mig i smaken eller inte",
så är dock detta någonting helt
annat än om jag säger:
"Regeringens politik är den riktiga och
därför måste jag understödja den t.
o. m. i kriget, så motbjudande mig
kriget än är." I resultatet, d. v. s.
i beviljandet av krigskrediten,
kommer det emellertid på ett ut.
Den som utgår från den förra
ståndpunkten, han förblir fängslad
vid regeringen för hela krigstiden,
vilken dess politik än må bli. Den
som, utgående från den senare
ståndpunkten, understöder
regeringen, kommer att göra detta endast
så länge, som dess politik synes
honom gagnelig. Och dock ändrar sig i
den militära nödvändigheten av
landets försvar, så länge kriget varar,
ingenting.
Låt oss taga som exempel våra
franska partivänner. Hur starkt de
än bekämpat de tidigare
regeringarnas imperialistiska politik, så
gillade de dock den utrikespolitik, som
fördes av det radikala kabinettet
Viviani, som bildades den 13 juni
1914, en följd av valen den 26 april
och 10 maj, där socialisterna
ensamma hemfört en glänsande seger,
medan alla de andra partierna endast
mödosamt hävdade sig. Då i juli
världskrigsfaran plötsligt dök upp,
understödde socialisterna av
samtliga riktningar utan undantag den
regering, vars fredsvänlighet Jaurès
intill sitt sista ögonblick betonade.
Då det sedan kom till krig,
beviljade samtliga socialister utan
undantag krigskrediten. Denna enighet
har sedan dess brustit alltmer. Vi
se en växande opposition mot den
nuvarande regeringens politik,
ehuruväl den militära
nödvändigheten av landets försvar alltjämt
består och det t. o. m. i ordets mest
bokstavliga mening: avvärjande av
en i landet inträngande fiende.
En annan svängning iakttaga vi
i Ryssland. Av de ryska
socialisterna ställde sig det stora flertalet från
början i den mest avgjorda
opposition mot den tsaristiska
krigföringen, av dem dock endast en del på
grund av principiellt avböjande av
landets försvar.
Med undantag av dessa senare
uttala sig nu efter den demokratiska
republikens proklamerande alla
andra ryska socialister för politiskt
deltagande i fosterlandets försvar,
men härför just av politiska skäl
och icke på grund av något
principiellt erkännande av
fosterlandsförsvaret.
Dettas principiella erkännande
likaväl som dess principiella
avböjande gör det omöjligt för oss att
anpassa vår krigspolitik efter den
allmänna politikens växlande lägen.
Och dock ha vi ju mer vi närma oss
krigets avslutande, att räkna med
dylika växlingar.
I grund och botten finns i själva
ordet "landets försvar" ett politiskt
inslag och åhöraren suggereras
omedvetet den föreställningen, att
den egna regeringens politik ingen
skuld har till kriget, att detta genom
en annans brottslighet påtvungits
den, att den för ett försvarskrig
blott.
I realiteten företräder ingen, som
inte också påstår, att hans land för
ett försvarskrig, förpliktelsen att
försvara landet. Hur skulle också
en regering, som för ett
erövringskrig, kunna appellera till tanken på
fosterlandets försvar?
Men idén om ett försvarskrig
tjänar endast till att stämma
sinnena till förmån för plikten
att försvara landet, dessa två
saker äro ingalunda identiska. Detta
framgår redan därav, att de som
hos oss förfäkta det principiella
alltjämt på nytt förklara, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
