Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1917 - Ellgar, Natan: Bernard Shaw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATAN ELLGAR: BERNARD SHAW.
155
"företal", i vilka författaren ofta
vidlyftigt och omständligt utvecklar
och förklarar, vad han vill säga med
sitt stycke. Själv påstår Shaw, att
denna litterära taktik
nödvändiggjorts genom de upprörande
missförstånd, han så ofta varit utsatt
för. Företalen hava sålunda numer
svällt ut till hela essayer om politik,
religion, moral, socialism, censur,
äktenskap m. m., m. m. och innehålla
åtminstone kvantitativt enormt
mycket mer än själva skådespelen.
Utvecklingen har på senare år
tenderat mot allt längre företal och allt
kortare skådespel.
Trots allt är Shaw emellertid —
konstnär. Hos honom hava
konsten och socialpolitiken ingått en
kostlig förening. Men hans andliga
konstitution är ytterligare
komplicerad genom andra tillstötande fakta.
För att något fullständiga
definitionen kan man lämpligen kalla honom
samtidigt konstnär, filosof,
samhällskritiker och diktare. Även den,
som icke särskilt beundrar de enkla,
okomplicerade men ofta ensidiga
genierna, måste helt visst erkänna,
att denna splittring knappast varit
till lycka för Shaw’s vare sig teater,
filosofi eller samhällskritik. På
dessa olika gebit rör han sig
ständigt utan att slå in i en viss bestämd
riktning. Medan å ena sidan hans
kritisk-psykologiska läggning
förvägrar honom den illusionen att
vänta sig allt av socialismen, är han
å andra sidan alltför mycket
fjättrad av sina sociala intressen för att
vara blott och bart konstnär och
filosof: ’ ’Enbart för konstens skull
kunde det aldrig falla mig in att
forma en enda sats." Så förblir
dualismen — eller, om man så vill,
multiplismen, — evinnerlig i hans
väsen, någon enhetlig riktning har
han ännu icke förmått välja —
såvida det överhuvudtaget är honom
möjligt.
Shaw är i stort sett — utan angi-
vande av en särskilt förhärskande
karaktär — en andens arbetare,
stridande för andliga mål med
andens vapen. Konsten är för
honom blott medlet, han begagnar
sig av, för att predika sin filosofi
och framförallt sin socialism.
Han begagnar, som Holbrook
Jackson säger, konsten för filosofiska
och politiska ändamål precis på
samma sätt som kyrkan —kanske
mindre medvetet — använt konsten för
religiösa ändamål. Man kan draga
en parallell mellan Bernard Shaw’s,
ja även Ibsens, Tolstoys m. fi.
dramer och medeltidens mor alitet er och
mysterier såtillvida som det
dramatiska stoffet även där tjänar som
material och illustration till ett
moraliskt tema, vilket utgör det
egentliga huvudsyftet. Liksom i
medeltidens drama är också nu läxan och
didaktiken serverade i en särdeles
lättsmält och för ändamålet
passande form.
II.
Bernard Shaw’s drama är det
stillastående dramat,
konversationsdramat, det som avslöjar och
förklarar, men icke alls ett den yttre
handlingens drama. Man bör
lägga märke till ordet "yttre", ty
den handling, som dock alltid
måste finnas i ett drama, är här av
inre art. Det är ett drama
närmast i släkt med det, vi känna från
Ibsen, Maeterlinck, Schnitzler m. fi.
Denna karaktär utmärkte redan
Shaw¾ allra första sceniska verk,
"The Widowers Houses", vari
författaren på ett synnerligen
fördomsfritt sätt ställde de upprörande
bostadsförhållandena i Londons
slumkvarter under offentlig diskussion.
Dramat väckte sensation, nästan
skandal, "och denna förnimmelse",
säger Shaw, "var så angenäm, att
jag beslöt fortsätta". Det nästa
stycket, "The Philanderer"
(Kurtisören) gick emellertid icke i samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
