Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1917 - Hedén, Erik: Frödingsarvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK HEDÉN: FRÖDINGS ARVET.
167
’ ’högsta dameliten’’. Till yttermera
visso säger skalden i dikt IV av
samma serie: "Jag har gjort en
dam, som mött mig, skamliga
förslag". Överhuvud saknar man mer
-än en gång hos våra Frödingstolkare
•en tillräckligt inträngande
uppfattning av de enskilda dikterna.
Frödings dikter voro visserligen
genomgående lika klart tänkta som
formade. Men hans tanke var så litet
all-daglig att det ej sällan kräves skarp
uppmärksamhet för att följa den.
Det är nog också detta förhållande
som gjort att hr Landquist —
undantagsvis och blott med tvekan —
misstänkt inverkan av
sinnessjukdomen i dikten Vinter. I allmänhet är
han dock ’både för hängiven sitt
ämne och för varsam i
tillämpningen av sin metod för att tillåta sig
några förhastade dikttolknmgar.
En tredje för litteraturforskarna
kär metod ligger i att uppspåra
litterära förebilder. Även denna är i
och för sig riktig. Den grundar sig
på det ofrånkomliga faktum, som
heter kulturens sammanhang. Men
den uppfattar detta sammanhang
pedantiskt-mekaniskt, när den tror
sig ha förklarat ett levande
diktverks uppkomst, så snart dess
litterära källor äro uppspårade.
Landquist har givit viktiga bidrag till
^kunskapen om Frödings vittra
läromästare. Men han uppfattar aldrig
dessas påverkningar som yttre lån.
Även härvidlag inser han att det är
en inre själslig försiggång, som
skall utredas. Han visar hur
Frödings älsklingsdiktare i vissa fall
påverkat den allmänna riktningen
av hans fantasiliv, samt hur de
hjälpt honom att finna
uttrycksformer för det som redan fanns i hans
själ. Men därvid stannar han.
Landquist synes ej mycket böjd
att tillmäta tyska diktare något
större inflytande på Fröding.
^Exempelvis finner han honom ha
3’nästan intet gemensamt med
Heine i motiv, sinnesart och form".
Det påståendet kräver dock
tydligen en närmare prövning. I varje
fall kan man omöjligen undgå att se
Heinelikheten i Friederike Brions
visor, de två första. Rhensceneriet
t. ex. i den andra (vilken Landquist
fint tolkat) för ovillkorligen tanken
till Loreley eller första strofen av
Im Bhein, im schönen Strome, och
själva diktarten erinrar om Heines
sätt att giva en symbolisk skildring
utan bifogande av någon direkt
tol¾-ning; se exempelvis Ein
Fichten-baum steht einsam
(natursymbo-lisk liksom Frödingsdikten) eller
Der König Wiswamithra. Men att
ej de båda skaldernas lynnen äro
mycket lika, det är då ostridigt.
Dessmer betonar Landquist det
starka inflytande Fröding rönt av
engelsk litteratur, framförallt
Walter Scott och Byron. Detta är lika
riktigt som förvånande, ty
Land-qiiist har eljes aldrig röjt någon
djupare förståelse för engelsk
kultur. Det är verkligen vackert att
han så varmt uppskattar Byron,
vilkens syn på världshändelserna var
så helt annan än den han själv
röjer. Byron skulle varit den siste
att, som d :r L. för någon tid sedan,
indignerat framhäva hur t. ex.
Turkiet av sina fiender ’ ’tendensiöst
beskrives" som en reaktionär stat,
vilken förtrycker de underlydande folk
det nu som på Byrons tid
systematiskt slaktar ihjäl.
Kapitlet om Byron i
Frödings-boken är, ehuru blott ett biverk, en
värderik tillökning till vår lilla
svenska Byronlitteratur. Däremot kan
man tveka om lämpligheten av de
jämförande värdesättningar d :r
Landquist gör mellan Fröding och
vissa andra världsberömda skalder.
Dylika värdesättningar tillhöra
överhuvud knappast en vetenskaplig
framställning, när de ej osökt
framgå ur den jämförande
karakteristiken. Speciellt märker man att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
