Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1917 - Hedén, Erik: Frödingsarvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
TIDÉN
Landquist ej Ihar värst mycken
sympati för Bums’ muntra och
osammansatta (men varken lidelse- eller
reflexionslösa) folkdiktning. Detta
sammanhänger tydligen med ett
grundläggande drag i hans
författarlynne.
När han — alldeles riktigt för
övrigt — tillbakavisar åskådningen att
konsten skulle (ensamt)
framsprungit ur lekdriften, utropar han:
"Leken är ett av de mest opoetiska
begrepp som existera"! Man saknar
överhuvud hos Landquist ett drag
av vad man ville kalla hedendom.
Han uppskattar tydligen ej det naivt
ystra och ej heller — hedendomens
andra sida — det riktigt
hänsynslösa och djärva. Därför ägnar han
Frödings kamp för det nalkna, för
rätten att ohöljt skildra det
kroppsliga kärlekslivet, en kritik som bara
är alldeles för ofantligt intelligent.
I dylika fall tänker man med en lätt
rysning att han bestämt kunde
blivit en utmärkt nyteologisk
ärkebiskop.
Dock finns det lyckligtvis en del
naturhinder för den saken. Så t. ex.
sitter leklusten fast rotad i honom
själv, i vart fall den sympatiska
lusten att leka med vackra ord.
Ännu i dag kan han någon gång kosta
på sig uttryck såsom att "den
klinga, varmed Fröding begåvats,
hyste en outstläckldg törst att
genomborra sanningens stjärna", ett
verkligen svårartat utslag av törstens
alltid svåra plåga. Hans moralism
har dock i stort sett lyckats hålla
denna léklust i tygeln, men samtidigt
varken kunnat eller velat kväva den.
Följden har blivit att hans språk i
sin härskande ton röjer en lycklig
enhet av forskarens måttfullhet och
estetikerns skönhetsglädje.
Det är endast sällan vi här i
Sverge få mottaga
litteraturhistoriska böcker, där uppfattningens
intelligens och metodens självkritiska
känslighet enas med en form värdig
Skildringen av en diktare. Dessmer
glädjande då att här möta en
diktar-tolkning, vilken, i vilket land den
än hade utkommit, måste inom dess.
litteraturforskning ha tillerkänts en.
rangplats.
* #
Professor Frey Svenssons bok
står-ej i formellt avseende lika högt som
d:r Landquists. Han talar för
mycket om sig själv — låt vara delvis,
i blygsamt syfte — och han nyttjar
för många lärda termer — låt vara.
att han i det fallet dock är något
mänskligare än läkare bruka vara.
(Även hr Landquist är för övrigt,
litet väl frikostig på utländska ord.)
Givetvis står prof. Svensson, som.
fått sin utbildning på ett helt annat
område, åtskilligt främmande för
litteraturforskningens material och.
arbetsrätt. Men han har tydligen en.
medfödd kärlek till poesi och även
en medfödd fallenhet att tolka
sådan. Framförallt har han två stora,
förutsättningar att tolka Frödingr
vilka ingen annan besitter: han har
på närmaste håll kunnat iakttaga
denne under hans sjukaste tid, och
han äger även den erfarne läkarens
skicklighet att sammanställa och
tyda vad han iakttagit. Också är
det närmast diktarens personlighet
han skildrar. Lustigt nog är det
nämligen så, att hans bok, som
heter-•Gustaf Frödings
diktning, mest handlar om människan
Fröding, medan Landquists, som
heter Gustaf Fröding, mest
handlar om Frödings diktning.
Prof. <S. börjar sin bok med att
hävda sinnessjukläkarens rätt att
behandla allmänna själsliga problem.
Han hävdar den framgångsrikt.
Faktiskt äro, åtminstone hos oss,,
psykiatrikerna nästan de enda
fackmän som hittills kunnat behandla,
psykologiska problem så, att de fått
ett allmänt kulturintresse. Framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
