Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1917 - Langenfelt, Gösta: Den litterära Nobelinstitutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA LANGENFELT: DEN LITTERÄRA NOBELINSTITUTIONEN 191
Summa nio befattningar alltså,
som borde avlönas med lektorslön
— så pass viktigt kan man ju anse
arbetet!
Men föga vore vunnet om endast
nio utvalda skulle förunnas att få
dels av prismaskineriets mekanism.
Dessa herrar skulle vara skyldiga
att månatligen eller oftare utge en
tidskrift, gärna uppställd som
Forum, T>eii Nya Argus eller Svensk
Lösen — d. v. s. den engelska
typen, sådan som den återfinnes i The
New Statesman, The Nation, The
Spectator, The Academy m. fi. Här
skulle den svenska — och nordiska,
får man väl hoppas — publiken få
sig till livs diktarporträtt, korta
(eller långa) monografier,
översättningar av prosa eller poesi eller, om
detta vore alltför svårt och alstret
förelåge på engelsk, fransk eller
tysk tunga, original,
’’hovedström-ninger,, i modern litteratur, referat
och recensioner o. s. v. Ingen sträng
byråkratisk anda finge här råda;
alster av utomstående, som kunde
approberas, skulle gärna inflyta i
tidskriften. Dessutom kunde man
göra avtal med svenska och
nordiska litteratörer och korrespondenter
att skildra dagshändelser i
litteraturen från världsstäderna, ge notiser
om "literatures in being" o. d., och
sådana skildrare äro ej svåra att få
i t. ex. Gustaf Hellström, F.
Wrangel, Hugo Vallentin, Hj. Söderberg,
Gunnar Cederschiöld m. fi., m. fi.
Vid årsslutet skulle en del samlas
eller nypubliceras i en årsbok, en
antologi, där man gåve några
knappa rader åt skaldens levnadsöden,
ev. ’hans fotografi, så en
översättning eller ett original. Dymedelst
skulle en verkligt litterär kultur
uppstå i Sverge, ty det är ännu
gudi klagat dåligt beställt med den
varan här i Sverge.
Arbetareklubbarna och nykterhetsordnarna ha ju
det i det fallet bättre organiserat än
överklassen, men trots allt trampa
vi i okunnighetens dypölar.
Vidare borde det åligga de
litterära amanuenserna att sörja för att
små kortfattade historiker över de
olika litteraturerna utkomme. Och
då ej bara vad som kan fås i
Nordisk Familjebok, om än av samma
artikelomfång. Nej, man borde
orientera allmänheten i andra
filiallitteraturer än de stora rikenas. Låt
oss till exempel fråga oss, vad vi
veta om ¾elgisk litteratur? Den
sönderfaller som bekant i fransk
(vallonsk) och lågtysk
(flamländsk). Ja, man nämner några
namn, Verhaeren, Maeterlinck,
Ro-denbach, men hur föga vet man av
gångna sekler? Eller t. ex. baltisk
litteratur, som dock har en
kontinuerlig utveckling från Tyska
ordens och Svärdsriddarordens tid
och vars moderna insats är långt
ifrån under genomsnittsnivån.
Eller den franska i Kanada, med
Stuart Merrill m. fi. Dessa
lätt-skrivna, sakkunniga eposéer blevo
av en oerhörd nytta för förståelsen
av de litterära konstverken.
■Så skulle man kunna få en
särskild accessionskatalog för utländsk
litteratur och för
översättningslitteratur. Man kunde kanske rent av
förmå bokintresserade, att de vid
inköp av utländsk litteratur till
egna boksamlingar anmälde köpet
till centralen i Stockholm.
Möjligheterna att få tillgång till god
litteratur skulle på det viset lämpligen
kunna ordnas.
Nu frågar någon: Hur skall allt
detta kunna realiseras?
Ja, kostnaderna kunde antingen
bestridas av Nobelstiftelsen själv
eller av enskilda donationer. I det
förra fallet kunde man tänka sig,
att Nobelinstitutionen som
grundplåt finge lyfta en femtedel av
grundfonden, som avsatts från
början av förvaltningen, och sedermera
varje år mottaga årets femtedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
