Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1917 - Hedmansson, Karl: Kors och svärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL HEDMÅNSSON: KORS OCH SVÄRD.
213
författaren, en litterär överdrift,
som kunde förstås, men ej godtagas.
Den tyska anden är vemod och
romantik, glädje i nuet och en
dunkel fruktan vid tanken på döden. I
all sällskaplig godmodighet
plötsligen den blanka klingan och det råa
landsknèktssinnet: ’ ’Lust der
Waf-fen", Lust der Liebe" och "Lust
der Rache" — vapenlust,
älskogslust, hämndlust — barbaren, som
våldsamt och oemotståndligt
längtar efter ’ ’Hermansslaget och
Ten-toburger Wald". Tysk kultur är
känslokultur och lidelsekultur,
därför har den också nått högtoppen i
lyrik och musik och i den
lyrisk-mu-sikaliska filosofi, som är egen för
Tyskland: Hegel, Schopenhauer och
Nietzsche. Undantaget är Kant, som
är västerländskt skolad (och väl för
övrigt otidsenlig och impopulär i
det nutida Tyskland). Men i
bild-hugg-arkonst, måleri och arkitektur
är tysken underlägsen. Den tyska
kulturen har ej kunnat frambringa
en Michelangelo eller en Velasques,
en van Dyck eller en Thorvaldsen.
Det tyska måleriet är
lyriskt-musi-kaliskt — från Nazarenerna till
Böcklin.
Det måste vara så, menar
J0rgen-sen, emedan Tysklands sinne är
kvinnosinne. Han utvecklar detta
vidare i "Det yderste Belgien",
enär hans beteckning mött motstånd
och missförståtts. I kapitlet
Ger-miania (i Klokke Roland)
framhålles, att tysken som kvinnan är snar
till tårar och snar till vrede,
övertygad att alltid ha rätt, otillgänglig
för argument och logik, i stånd till
att gentemot de klaraste bevis utan
att blinka och med öppen panna
ropa: "Es ist nicht wahr".
Kvinnan erkänner inga abstrakta motiv
och är oförmögen att handla efter
sådana.
Med tysken är förhållandet
detsamma. Han handlar alltid efter en
känsla eller ett intresse, något per-
sonligt och konkret, icke efter en
idé eller en princip.
Detta resonemang underkänner
icke kvinnan annat än beträffande
förmågan att härska. Hon är en
förträfflig husmor (jämför den
tyska organisationsförmågan), en
ängel för sina barn, öm, god o. s. v.
Men den kvinnliga principen är
dock något, som envar äkta kvinna
känner vara, det som icke må få
överhand.
Följande är citerat ur "I det
yderste Belgien":
"När vi kvinnor älska, sade ert
gång en mycket klok kvinna till
mig, så vill det ju säga, att vi söka
en herre. Vi söka den, som kan
behärska, styra, och om det är
nödvändigt, tvinga oss. Det är något
i oss, som vi ej själva kunna
bemästra, och som skulle göra stor
olycka, om det sluppe lös. Det är
därför, att vi i vår kärlek dragas mot
styrkan, som mannen mot
skönheten."
Detta djupt kvinnliga är det
djupt germanska. Det tyska folket
är icke skapat att härska, och det
har aldrig kunnat det.
"I det yderste Belgien" inledes
av ett stycke ur en dikt av
Car-ducci, Sången om Legnano,
förträffligt översatt av J0rgensen,
vilken berättar om Milanos kamp mot
tyskarna under Barbarossa. Här
skildras tyskarna, sådana som
Belgien känner dem många sekler
därefter, grymma och barbariska, men
i folkdjupet veka och sörjande över
att härskaren är alltför hård.
"Og husker I", siger Albert av
Giussano,
hvorden ni så gik frem i Sæk og
Aske,
barfodede med Galgens Reb om
Halsen,
og knælede ned i Smuds og Söle for
ham
o g rakte armen e mod ham o g bad
om Naade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
