Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1917 - B. A—t: Elsass-Lothringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. A-t: ELSASS-LOTHRINGEN.
245
från moderlandet. Det första
protestmanifestet, avgivet den 17
februari, är skrivet av Léon
Gambettas egen hand och har trettiofem
namnunderskrifter. Efter att i
flammande ordalag ha anropat nationair
församlingens medlemmar att i
landets namn vägra sitt samtycke och
besvurit Europa att ej sanktionera
en dylik våldshandling, som en
annexion av Elsass-Lothringen skulle
utgöra, gå namnundertecknarna den
högtidligaste ed på, att de själva,
deras valmän, deras barn och
efterkommande aldrig skola nedlägga
den strid, de med alla medel komma
att föra mot usurpatörerna. Den
första mars, då man tydligt förstod,
åt vilket håll det lutade, höll
deputeraden Keller ett patetiskt tal mot
de planer på ett skändligt fördrag,
han visste finnas, och fick det mest
livliga instämmande från sina
landsmän. Ingenting hjälpte emellertid,
i maj 1871 avträddes områdena
definitivt.
När år 1874 tillåtelse gavs att
sända femton riksdagsmän till Berlin,
visade det sig, att såret ännu ej
börjat läkas, utan fortfarande blödde
och smärtade. Samtliga de valda
voro protestmän. Alla de olika
partiriktningar, som förut på det
häftigaste bekämpat varandra,
glömde allt vad som skilde för det stora,
som band samman; enhälligt slöt
folket upp kring det enda
samlingstecknet : strid intill det sista mot
denationaliseringen. En allvarlig
svårighet gjorde sig emellertid
förnimbar. Just de folkelement, som
på grund av uppfostran och
ställning bort vara banérförare och
talesmän, hade till allra största delen
emigrerat, och man saknade ledare
i aktionen, då kleresiet, i särskilt
hög grad det katolska, ställde sig
till förfogande. Av de femton voro
också ej mindre än sju präster. Få
dagar efter valet, den 17 februari
1874, avgav Tens c h, vars namn
också stått på Bordeauxmanifestet,
i sitt och sina valda kollegers namn
en högtidlig protest mot
Elsass-Lothringens annexion och föreslog
en dagordning, vari det hävdades, att
befolkningen själv borde ges tillfälle
att genom omröstning uttala sig om
sitt öde. För att hålla rörelsen vid
liv stiftades en hemlig liga med
filialer över hela landet, varigenom
eggande och tändande broschyrer
kunde spridas till varje den avlägsnaste
vrå. Valen 1877—78 gåvo samma
resultat, men redan då lät en och
annan röst höra sig i riktning av,
att man genom att söka komma till
en viss förståelse med sina nya
herrar borde sträva efter att få en viss
grad av självstyre. Så litet gehör
vann emellertid denna propaganda,
att valet den 24 oktober 1881 sopade
bort varje man, hos vilken kunde
misstänkas ens den ringaste
möjlighet att vilja låna sitt öra åt dessa
sirentoner. Än en gång, 1887,
förnyades mandaten åt femton
protestmän. Riksregeringens svarstaktik
mot alla dessa manifestationer
bestod i ett allt strängare utövat tryck
på pressen, upprepade kränkningar
av församlingsrätten och införande
av passtvång. Denna sista
förordning avklippte, som lätt förstås, i
hög grad förbindelsen med
Frankrike.
Men allteftersom tron på en snar
återförening med det gamla
fäderneslandet dog bort och man
började förstå, att vad som till en
början betraktades som endast ett
kortvarigt, övergående ont skulle bli för
lång tid beståndande, blev givetvis
den känslan allt starkare, att det
var klokast att inrätta sig efter de
faktiska förhållandena. Den
våldsamma protestperioden följdes av
ett decennium, karaktäriserat av
slapp resignation. Fången hade
rasat i sin cell, ristat gallret och gått
löst mot murarna, krafterna voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
