Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9-10, 1917 - Möller, Gustav: Ministersocialismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ö2
TIDEN
Följaktligen hör varken programmet
ändras, ej heller metoderna för det
socialistiska partiets propå gande eller för dess
politiska eller ekonomiska kamp för att
erövra makten i samhället och för att
avtvinga den härskande klassen de partiella
reformer som äro en gradvis skeende
erövring till gagn för proletariatets fysiska
och moraliska höjande.
Endast i de länder, där proletariatets
utveckling till medvetet ’klassparti är
tillräckligt långt hunnen och säker, må man
under partistyrelsens kontroll kunna inga
undantagsvis övergående allianser med
partigrupper inom bourgeoisien, till
försvar i högsta fara för politiska fri- och
rättigheter eller för den nutida
civilisationens grundförutsättningar.
Vad angår socialisternas deltagande 5
den politiska eller administrativa makten,
kan något sådant ic&e medgivas annat än
då det blivit en följd av att det
socialistiska partiet erövrat makten inom de
politiska eller komnmnnla valkorporationerna.
Om meningen med Kautskys
resolution har det stått åtskilliga
debatter. Somliga förklarade, att det var
en resolution för Millerand. Faktiskt
hade också alla de, som gillade
Millerands handlingssätt röstat för
resolutionen, under det de skarpaste
motståndarna mot Millerand,
nämligen Guesde och Vaillant, gingo emot
resolutionen.
Kautsky själv förklarade i artiklar
efter kongressen, att resolutionen
var riktad emot Millerands
minis-terskap. Vi skola återkomma till
dessa debatter.
Ytterligare om den franska
socialdemokratins hållning.
Vad den franska socialdemokratin
beträffar räckte enigheten icke
länge. Gucsdisterna bröto även
organisatoriskt med de övriga omedelbart
efter den internationella kongressen.
Det hämnade sig att man icke
uttryckligen fastställt sin hållning
till det konkreta fallet —
fallet Millerand, utan nöjt sig med
mera abstrakt hållna uttalanden.
Eosa Luxemburg, som i Die Neue
Zeit ingående behandlat de franska
partiförhållandena, påpekar att
"djupgående motsättningar skaffas
icke ur världen genom en resolution.
Den vid första enighetskongressen
1899 beslutade resolutionen, som
överlämnade det socialistiska
minis-terskapet åt partiets övervägande
blott såsom en extra ordinär åtgärd,
hindrade icke Millerands anhängare
att fasthålla vid hans ministerskap
efter som före. Och den
internationella kongressens beslut, som
uttryckligen förklarade det
socialistiska ministerskapet som tillåtligt i
undantagsfall, hindrade icke Jaurès
och hans vänner att propagera för
socialisters delaktighet i regeringen
såsom den socialistiska kampens
normala metod."
•Striderna om och i anledning iv
fallet Millerand ledde snabbt till för,
nyad och förvärrad splittring inom
den franska socialdemokratin. Ar
1901 skulle en ny enighetskongress
hållas i Lyon, men den kom av sig
redan vid ingången. Guesdistcrna
vägrade att alls sända några ombud dit.
Blanquisterna, som principiellt ville
medverka till alla- enighetsförsök,
sände ombud dit, men på fallet
Millerand sprack det fullständigt.
Blanquisterna hade genom
Vaillant uttryckt den uppfattningen att
kongressen överhuvud icke skulle
syssla med ministersocialismen iitan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
