Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9-10, 1917 - Adler, Max: 1914 års idéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAX ADLER: 1914 ÅRS IDÉER.
275
den endast med vedervilja kunde
inandas. Av det faktum att
borgar-dömet icke förverkligat och icke
kunde förverkliga dessa ideal tändes
socialismens kritik.
Det var isynnerhet innebörden av
den berömda kritik av de mänskliga
rättigheternas begrepp, som Karl
Marx företog i de ’ ’tysk-franska
årsböckerna " i första artikeln över
judefrågan. När han här visar hur
alla den franska förklaringens
mänskliga rättigheter till sist
avslöja sig som lika många den borgerliga
egoismens rättigheter, som
existensbetingelser för ett av
privategendomens okränkbarhet beroende
samhälle, när han säger: "Ingen av de
s.k. mänskliga rättigheterna sträcker
sig alltså ut över den egoistiska
människan i hennes egenskap av medlem
av det borgerliga samhället,
nämligen som. en i sina privatintressen och
sina privatförhållanden
tillbakadragen öch från det gemensamma
avsöndrad individ", så påvisar han
därmed, trogen sin sedan här
framträdande materialistiska
historieuppfattning, denna- ideologis
ekonomiska skrankor. Därmed förnekas
dock icke själva det psykologiska
faktum — det blir tvärtom
därigenom förklarat att och hur detta
parti kulära intresseinnehåll kunde
ikläda sig de mänskliga
rättigheternas universella form. Visserligen
säger Marx på samma ställe
ytterligare :
Långt ifrån att människan i dem (do
mänskliga rättigheterna) uppfattades som
släkt varelse, framträder vida mer
släktlivet själv, samhället som en
individernas yttre ram, som inskränkning
av deras ursprungliga självständighet.
Det enda band som sammanhåller dem är
naturnödvändigheten, behovet oeh
privatintresset, bevarandet av deras egendom
och deras egoistiska person.
Men icke heller denna kritik kan,
som isynnerhet Plenge gör,
användas som bevis på 1789 års idéers
upplösande karaktär. Den är endast ett
med den ekonomiska analysens
tillhjälp genomfört skingrande av en
psykologisk villa, som för släktets
från 1789 medvetande var raka
motsatsen till upplösning och egoism;
det är avslöjandet av
dubbelkaraktären hos rörelserna från 1789, som
för tidens medvetande voro
mänsklighetsemancipation men till sitt
väsen klassemancipation och därför
också i sin ideologi ständigt svävade
mellan mänsklighetsmål och
klassföreställningar, liksom också i
deklarationen av d r o i t s de 1’homrao
Lockes och Rousseaus inflytanden
blandas. Men frånsett detta ger
Marx själv förklaringen, varför även
där i tidens medvetande individen
ställde sig över staten, detta måste
leda till ett slags optisk villa, så att
för emancipatörerna från 1789
staten endast kunde synas som medel
för de enskildas mål: emedan staten
förut i 1’ancicn regi me stått
som utnyttjande, absolut
självändamål, så att statsangelägenheterna alls
icke tedde sig som
folkangelägenheter, utan snarare som en folket
främmande, ja ett folkvälfärden motsatt
härskarintresses sak. På detta sätt
blir emellertid framskjutandet av
individen och hans mål som statens
mening och rättfärdigande ingen
negering eller upplösning av dess
universalitet, utan endast det
historiska kamputtryck, i vilket
borgar-döm et under tiden för sitt
uppåtsträvande vill gestalta staten som
mänsklighetsidé. Först efter sin
seger i staten utvecklar det de
karaktäristiska konsekvenser, som leda till
övergivande av denna statsidé och
statens omgestaltning till blott en
liv- och inbrottsförsäkring. Därför
betonar också Marx att revolutionär
praxis stod i flagrant motsättning
till. teorien om inskränkning av stats-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
