Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9-10, 1917 - Adler, Max: 1914 års idéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
TIDEN
1 i s a t i o n. Alltså måste Åtskilligt,
som låter riktigt och djupsinnigt,
tagas med för att lämpligen
maskera dylika absurda ta likesprång
eller riktigare sådana gapande
klyftor i tänkandet.
Därför höljer sig Kjellén plötsligt
i den pessimistiska filosofens
res-pektbjudande mantel och
förkunnar:
Jag anklagar den tidsriktning som nu
i kulturens namn sätter sig till doms över
världskriget, att den — medvetet eller
omedvetet — vill fastsmida oss vid ett
lågt kultur- och livsideal. Dess
’kultur-kult är en avgudadyrkan av livets yta på
bekostnad av dess djup och dess värden.
I sitt berättigade strävande att hålla
onödigt lidande borta försökte den
förgripa sig på lidandet som liv
s-princip och (lärigenom beröva vår
tillvaro dess rätta väg mot höjden. .Don
ville ur klaviaturen avlägsna de svarta
tangenterna, som äro lika nödvändiga som
de vita, om instrumentet skall klinga
fulltonigt.
Nåväl, denna tanke om lidandet
som livsprincip är lika djup och
riktig som jämförelsen med de vita och
svarta tangenterna i klaviaturen.
Ge då de svarta tangenterna till
äventyrs svarta missljud och blott
de vita rena toner? Det är. ingen
tillfällighet om denna liknelse haltar
mer än tillåtligt, då den sak, som
den skulle åskådliggöra, ligger så
helt och hållet annorlunda.
Liksom harmoni också kan framgå ur
dissonanser, när de motstridande
klangerna konstfärdigt övervinnas
och upplösas, under det vi
förnimma varje missljud i och för sig som
olidligt, så är ej heller lidandet
någon livsprincip utan ett
förstörande moment, som livet och dess hela
andliga energi överallt strävar att
förringa. Man borde dock slutligen
upphöra med att på detta ömkliga
vis förväxla lidande och mot
stånd. Livet växer och utveck-
lar sig under motstånd, som ofta
och länge nog voro lidanden men
dock icke för all framtid måste
finnas till och i varje fall alltjämt
kunna bli mindre smärtsamma.
Åtminstone är det all kulturs verkliga
mål att gestalta människornas kamp
med deras motstånd alltjämt mindre
smärtsam. Den som endast kan
uttrycka det faktum, att livet utan
motstånd att övervinna förvisso
skulle ha försumpats så, att
lidandet är en livsprincip, liknar dessa
andra f. n. allt för talrika
pseudo-tänkare, som av motståndets
nödvändighet i den historiska
utvecklingen dra slutsatsen om krigets
evighet och berättigande. Som om
ingen annan kamp kunde tänkas än
den med klor och tänder, med gevär
och bajonetter!
Men vidare i detta djupsinnes
register! Emedan lidandet är en
livsprincip, tillvitar Kjellén det humana
kulturidealet "att ha skruvat upp
livets kurs för högt gentemot
döden ... För den stora massan var
livet självändamål." Och
föraktligt talar Kjellén om det beskäftiga
bemödandet att undvika allt, som
genom offer och prövningar kunde
förkorta livet utan annat mål än
Metusalemismen, det vill säga att
öka tillvaron med så många tomma
år och dagar som möjligt.
Nåväl — som bekant har denna
Metusalemism bekommit den stora
massan, proletariatet och
småborgarna, briljant! Om vi gå på ett
folkmöte och se oss omkring, vilken
dyrbar anblick få vi icke av
manliga och kvinnliga Metusalemer, som:
rikligen utnyttjat livet som
självändamål! Ja, i sanning! Förutsatt
att den stora massan lyckades
överleva femte levnadsåret — kunde den
icke nästan överallt mellan 40—50
års ålder stiga i graven som
levnads-mätt Metusalem?
Men allvarsamt talat: Varför
skulle det löna mödan för massan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
