Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9-10, 1917 - Ström, Erik: “Själslig urartning“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
TIDEM
personliga egenskaper, som det
sämre, det oädla i hans väsen alltså ?
Hur kan man således
bekymmers-löst döma en av mänsklighetens
betydligare representanter, och
densammes i detta fall rätt
vördnadsvärda, på samma gång — åtminstone i
vissa avseenden — starka och fast
stormiga dock rena gestalt — ifråga
om hans Eros, i fråga om den punkt,
där han har uttryckt sin lidelsefulla
och dock skära kärlek, och i fråga
om den punkt som uttrycker något
av människosläktets djupaste
karaktär och aspirationer — hur kan
man döma den, mod
bekymmerslös-het och säkerhet — när det gäller
att bestämma dess bestämmande
väsen och värde, och frågan om
mänsklig och själslig urartning — efter
måttet av en, efter vad det synes
mig, tämligen låg, filiströs och
ingalunda utredd naturalism (vilken är
i sig överhuvud mod svårighet
fixer-bar och rätt subjektiv), och dennas
eller sin egen något pauvra fordran
på "naturlig erotik" och
blodfvildhet — och med byggande på lösa,
oklara eller otillräckliga grunder
och stundom rena insinuationer (som
t. ex. om impotens och heterosexuella
perversioner och fotichismer) — och
efter don märkliga helhetsbest
amning, att denna urartning, som.
förklaras ha — ungefär — till sin
karaktär asexualitet, impotens,
"plato-nism " och till sin betingelse död*
* A n in. Att lian gripes, dragas, röres
sa.djupt av ett i döden vilande, eller
ax-dödens annalkan överskuggat, skönt,
älskat och. av kärleken präglat
mänskoan-lete, visar det naturligen hän på abnorm
eros, människosjälens urartning?
ftkönhetssinnet uppskattar smärtsamt
huvudets förklaring, den döendes
förklarade ve och den dödes förklarade, ro.
Något genomskinligt, av själen genomträngt
synes ju levn däri.
Det djupare mänskliga såväl som det
djupare erotiska sinnet gripes och måst o
gripas rätt djupt därav och därinför — av
en djupnad förgängelsens och kärlekens
och distans, när den riktigt slår ut,
börjar visa sig i hans liv — får
karaktären av — vilda, ivrigaste frieri-
känsla, förgängelsens och kärlekens
vemod.
Tacksamheten och pieteten och minnet
böja sitt knä därinför.
Den religiösa, eller den metafysiskt och
mystiskt stämda människosjälen söker
sig ock, och icke onaturligt, dit. Om honr
som Poe låter förstå om sig själv, har
något av en bävande tro, en aning och
ett hopp, att livet och särskilt skönheten
och kärleken däri, torde vara en
skugglik avglans av ett sannarc liv, att döden
är porten till livet, undergången en
himmelsfärd, och den skymmande ’kvällen*
aftonrodnad den hemlighetsfulla
gryningen av en ny moigonrodnad — sä är det
ock en naturligt bidragande sak och orsak
och intet tecken till urartning att hon
drages djupt i yttre och inre syn till
av döden eller döendet förklarat, färgat,
upphöjt, smärtsamt älskat mänskoanlete..
liar hon sa — som bekant —
personligen tvingats likt Poe att under länga är
i dess yttersta djup få uppleva detsamma:
en älskad människas länge hotade,
da-moklessvärdsli.kt överhängande och
slutligt i ung blomning fullbordade död —
faller det hela ock mera naturligt.
För övrigt har — enligt min åsikt —
författaren för ensidigt betonat, har han
överdrivit dödsdraget i Pocs erotiska dikt*
i den ena som i den andra meningen. —
Ty liksom ifråga om det döda i hans
erotiska gestalt det väl gäller, att den
som ligger pä bär, har skönhetens för
Poe meningsfulla vältalighet och
innebörd, lever av den för honom levande
evighetens djupa ro, och även har den
fina anderodnaden och den låga
hjärl-lyftningen av ett rent människoanalogiskt
fattat, men förfinat hemligt liv, således
mystiskt sover och i tigande stunder kan
för den som har något Pocska nerver resa
sig upp och stå och blicka underbart —
sä är det väl så att Poe, som är djupt
levande nerv, och även djupt levande
lustsensibol och ljuskänslig jordisk nerv
och kan ge liv och återge — djupt dragits
även erotiskt, av jordisk djup
människo-värs och jordisk rik männisikosommars
uttrycksfulla prakt, och givit odödli¾
dikt och bild därav och sin kärlek
därtill, sin fina, sin mäktiga ljusattraktion.
Ehuru i allmänhet intet ’liksom livet för
Poe — är utan .sin underström av ve, sin
förgängelses svarta grund och sin
förbindelse med evighet och mystär. — Jag
hänvisar till den stora dikten To Heleiu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
