Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9-10, 1917 - Ström, Erik: “Själslig urartning“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
TIDEN
ljusa, sky- eller sjöglänsande,
starka eller skära (eller dessa moment i
det grå) — mera det underjordiska
än det överjordiska, mera det
formella än det kvalitativa, mera
prosan än lyriken, mera skräcken än
vördnaden, än. dess systrar
vördnaden och pieteten, mera ångesten än
saligheten, mera mörkret än ljuset,
mera döden än livet. Jag vill
därmed icke säga att författaren visat
okänslighet mot dessa sidor — men
— relativt sett — synas de mig icke
blivit till sin rätt uppskattade.
Beträffande Poes poesiåskådning,
förhållandet inom denna och
förhållandet mellan denna och hans kritik
och värdeuppskattning överhuvud
och hans produktion, behövdes på
sina punkter ett korrektiv — en
fullständigare, finare nyanserad, och
skarpare upprensning. Huvudfelet
häri torde vara att författaren icke
närmare sett, förnummit och
differentierat upp hos Poe förefintliga
differenser, svävningar, inkonse.
kvenser; att författaren tvärtom
alltför häftigt bedyrat dess motsats
och i sin egen framställning
stundom chargerat dess inkonsekvens
och tvetydighet.
Vad beträffar det som författaren
satt som sitt huvudsyfte: att ange
Poes och den Poeska diktens
ställning i världslitteraturen, sett i de
tre tempera, så kan jag icke uttala
mig om de mera vare sig negativa
eller positiva förtjänsterna i detta
fall, ifråga om upplinjeringen av
påverkningar och förhållanden.
(Enligt min mening chargeras det i
detta hänseende, här som annorstädes
en smula.) För att kunna göra detta
i botten, borde man ju känna de
utländska forskarnas förarbeten. Det
är möjligt att det finnes icke
oansenliga förtjänster ifråga om nya
rön och ny belysning. Även är áei
ju en förtjänst, har det
vetenskapligt värde att kunna sammanfatta
och rena vad föregående ha gjort.
Under alla förhållanden är
framställningen flerstädes intressant.*
* A n in. Det finnes väl punkter även
här, som äro en smula suspekta. En sak,
där författaren särskilt synes vilja
framhäva sina nya rön är förhållandet mellan
Hoffman och Poe. En omständighet, son
därvid med eftertryck framhäves, är bl. ;■.
det att Poe i sin Morella tydligen por
sonligen själv skulle ha åsyftat Hoffma?i
och hans produktion. I den citerade sa t*
som skulle .stöda detta påstående ■’’the
mere dross of german literaturc" har
författaren utelämnat orden "the
early". (Åtminstone finnas de i de
upplagor jag har sett.) Nu är det emellertid
så, att dessa två ord synas vara sådana,
som torde vara ägnade, att minska eller
upphäva troligheten eller möjligheten av
författarens påstående, Poe, isoni va.r
nästan samtida med Hoffman, kan icko
gärna sägas lia syftat på Hoffman och
hans produktion, då han talar om ’ ’tho
mere dross of the early german
literature’\ The early, som betyder den
tidiga, den gamla, den forna. — Det är så
mycket mindre troligt att han åsyftat
Hoffmans novellproduktion, om man skall
döma efter den av Poe rätt tydligt
framhävda karaktären av denna litteratur.
Han talar om dess sammanhang med
Mo-rellas lärdom och stora intellektuella
kraft, om dess möjliga beroende av
hennes uppfostran i ’Pressburg, om "the
in-tricaeies" av dessa hennes ’■studies", om
den underliga meningen i de låga
underliga ord, som. voro ;’raked up from the
ashos of a dead philosophy;’. Och han
säger uttryckligen att beträffande den
exakta karaktären av de undersökningar,
som växte upp ur dessa volymer — torde
den lätt förstås av de som äro lärda
vad som kunde kallas ’’ theological
morality- \ Och han låter förstå att de
diskussionspunkter, som erbjödo mest skönhet
för den .fantasikraftiga Morella, voro den
Fichtcska vilda panteismen,
Pytagoreornas Palingenesi och särskilt de Shellingska
identitetsdoktrinerna. — Det är troligt,
åtminstone skulle jag vara benägen att
förmoda att Poe här syftat på en med
romantikens och antikens mystiska filosofi
besläktad och sammanhängande
medeltida mystisk filosofi. Åtminstone ’torde
man vara tvingad karaktärisera ett
ogenerat fastslående av Hoffnians ’ ’tydlig-a’’
åsyftning härvidlag och ett frimodigt
avfärdande av alla tvivel, som — vad skall
jag säga — en ovanligt hög grad och ren
hårig art av vetenskaplig nonchalanc»-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
