Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 9-10, 1917
- Europa år 1920
- Silverstolpe, Gunnar Hesselgren: Carl-August Bolanders debut som diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbytet av sin fruktbara jord, sina
försummade områden, sina härliga
kolonialtillgångar. Och om det
förstår att draga nytta av denna
lärdom, skall det kunna öka sina
nationalinkomster till nivå med eller
högre än vad som svarar mot
krigsutgifterna och här blir det inte
längre frågan om en rent nominell
värdeökning, som vi nyss talade om,
utan om en faktisk ökning av
förmögenheten."
Detta optimistiska antagande
hänför sig naturligtvis icke endast till
Frankrike utan även till de andra
krigförande länderna. Alla skola
arbeta på och tvingas till att höja
nationalinkomsterna genom
intensivare utnyttjande av
naturtillgångarna och genom avlägsnandet av
allt slöseri framförallt ifråga om
rustningsväsendet. Utan tvivel
kommer det också att lyckas. Dock
får man ej hängiva sig åt några
illusioner beträffande tidpunkten.
Övergången kommer att bli
fruktansvärd och utfylla den nu levande
generationens tillvaro och kanske även
den följandes.
Carl-August Bolanders debut som diktare.
För TIDEN av GUNNAR HESSELGREN-SILVERSTOLPE.
Alltså äntligen ett nytt
diktarnanm i den svenska litteraturen, en
ny diktare att glädjas åt, att
hoppas på! Bolanders debut som
romanförfattare är kanske den
märkligaste händelsen i den svenska
litteraturens gråa vardag alltsedan
dess Ludvig Nordström slog igenom
med sin ungdoms mästerliga
arbeten. Själv har Bolander som
kritiker gjort upp räkningen med alla
de små profeterna i de sista årens
svenska dikt — alla dessa av typen
Siewertz—Bengt Berg, dessa som
alltid äro i främsta ledet för att
offra åt tidens gudar —, och sedan
han visat tillbaka till Strindberg
och Fröding som de två svenska
diktarna av universella mått, som de
två Herkulesstoderna vid ingången
till den svenska diktens rike,
stannar han blott inför Ludvig
Nordström och Anna Lenah Elgström
som representanter för en ung
svensk diktkonst. För Nordström
med rätta, för Anna Lenah Elgström
näppeligen med samma rätt: här
sköt den eljest så träffsäkre
Bolander måhända en smula fel.
Men för den som lyssnade till
Bolanders kritik över den samtida
svenska litteraturen, och som
ytterligare lyssnade till slutorden i
Svenska Diktare II, där författaren
spörjer efter en ny dikt av större mått,
med djupare etisk halt och starkare
sanningslidelse, för den slutligen,
som kunde njuta av den flammande
fantasien och det glödande
temperamentet, som uppbar Bolanders
kritiska författarskap, för honom, stod
det ganska klart, att Bolander även
skulle kunna skaka fram en diktare
under kritikerns på det offentliga
ordets marknad kanske mindre i
ögonen fallande kappa. Och
bekräftelsen härpå föreligger nu i
romanen "Georg Vrede".
Georg Vrede är historien om en
av dem, som "aldrig komma riktigt
tillrätta, med tillvaron, de med en
stjärna till hjärta", som det heter
i det korta, fyndiga lilla företalet.
Historien om en ur mänsklighetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:32:02 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1917/0300.html
