Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1917 - Möller, Gustav: Bolsjevikerna — deras fredsprogram och fredsmöjligheterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa länder då kunna vara mogna
för en proletärisk revolution?
Strömmar av blod skulle kunna flyta,
men ingenting gör särskilt sannolikt
att proletariatet skulle avgå med
segern.
Denna åsikt grundar sig dels
därpå, att de borgerliga partierna i de
övriga europeiska staterna icke
såsom i Ryssland äro en quantité
négligeable utan verkliga
maktfaktorer, måhända, för att icke säga
sannolikt, ännu de starkaste
makterna. Därtill kommer att
proletariatet självt i de framskridna
kapitalistiska staterna är långt mera
differentierat än det ryska proletariatet
synes vara. Det europeiska
proletariatet visar icke ens i den
fredliga kampen en fullständig
slutenhet och samling. Detta mångfaldiga
gånger konstaterade faktum tyder
sannerligen icke på att
revolutionära handlingar skulle finna
ett i enighet kampberett proletariat.
Men framförallt: hur står det till
med soldaterna? Varje
upprorsförsök, som icke finge soldaternas
understöd, vore tydligen dömt att
kvävas i de upproriskas blod. Men
soldaterna måste förutses vara
delade i nästan precis samma politiska
grupper och åskådningar, som den
civila befolkningen. Finns det
någon rim och reson i den
uppfattningen, att fredslängtan och
krigströttheten skulle ha suddat ut
meningsskiljaktigheterna?
Om det nu utvecklades en
agitation för strejker, uppror och
revolution skulle icke fransmannen och
engelsmannen och den franske och
engelske soldaten fråga sig: Vem
kommer ett inbördes krig eller en
revolution att gagna? Och skulle
icke tysken och den tyske soldaten
ställa samma fråga. Svaret gåve
sig själv: fienden. Eller tror man
verkligen, att den tyske å ena sidan
och å den andra den franske och
engelske arbetaren och soldaten
skulle, efter allt som hänt, ha det
gränslösa förtroende till varandra,
som krävs för att var i sitt land
handla? Icke ens djup förtvivlan
över eget elände eller hela
mänsklighetens olycka torde kunna förmå
den europeiske proletären att
glömma att reflektera över de sannolika
följderna av en resning och
inbördeskrig. Men att han glömmer att
reflektera är förutsättningen för
den proletäriska massresningen.
Läget är sådant, det blir
slutomdömet, att man icke kan vänta att
bolsjevikernas revolutionsmaningar
skola giva genljud i Europa. Detta
må beklagas eller ej, men man har
att räkna därmed som med ett
faktum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
