Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1917 - Möller, Gustav: Bolsjevikerna — deras fredsprogram och fredsmöjligheterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
initiativ är icke stor. Icke ens
inför risken av en separatfred mellan
centralmakterna och
Ryssland—Italien torde England, Frankrike och
Amerika för närvarande spekulera
på fred. Utnämningen av
Clemenceau till ministerpresident efter
både bolsjevikrevolutionen och de
tysk-österrikiska segrarna i Italien
tyder icke på överhandtagande
fredsstämning i Frankrike. Och vad
England och Amerika beträffar, äro
de naturligtvis fortfarande
krigsviljans främsta kraftkällor. Så länge
man kan leva på hoppet att
Amerikas insats i kriget skall kasta om
styrkeförhållandet, kommer varken
Frankrike eller England att sluta
fred.
Bolsjevikerna ha kommit till
makten i Ryssland för att göra fred.
De vilja säkerligen ingen
separatfred, men om de icke
kunna åstadkomma en allmän fred,
vad skola de då göra? Kommer
icke den av dem själva med frenetisk
iver propagerade freden att trots
allt driva dem till separatfred? Kan
den makt, på vilken bolsjevismens
ställning vilar, kan den
analfabetiska bondesoldaten göra
distinktionen mellan separatfred och allmän
fred? Är icke huvudsaken för
honom, att han får fred? Bli inte
villkoren för freden en ganska
underordnad sak till slut? Har man
icke lössläppt krafter, som man icke
kan bemästra, som i stället för att
ledas bli de ledande?
Denna utveckling är icke blott en
möjlighet, den synes nästan
ofrånkomlig. Och då har bolsjevismen,
vare sig den själv till slut går till
separatfredsförhandlingar med Kaiser
Wilhelm eller överlämnar denna
plåga till andra, varit pacemaker för
den separatfred med Tyskland, som
skall sätta världens främsta
militärmakt i stånd att krossa Frankrike.
Det är icke svårt att förstå att ett
Tyskland, som i detta ögonblick
sätter sig till fredsbordet, efter de
italienska segrarna och med ett
Ryssland, som militärt är alldeles ur
leken, skulle få en ställning, som även
utan landförvärv bleve i det
närmaste liktydig med hegemoni på
kontinenten. Om än imperialisterna
finge avstå från att släcka sin törst
efter främmande land, så skulle dock
de tyska segrarnas faktum ge det
imperialistiska Tysklands ord en
tyngd, vilken, lagd i den europeiska
vågskålen, skulle sakna all allvarlig
motvikt. Ryssland självt är
industriellt sett ett jungfruligt land med
enorma outnyttjade naturtillgångar.
Låt Tyskland få monopol på dess
exploaterande och låt Tyskland
vinna det därmed förenade ekonomiska
inflytandet i Ryssland! Vad skulle
Tyskland strängt taget mer behöva?
Vilken omätlig betydelse för
Tyskland skulle icke ett tyskt ekonomiskt
monopol i Ryssland få! Därav skulle
Tyskland snart veta att skapa sig
en ställning, som praktiskt taget
gjorde Ryssland till tyskt
skyddsland. Men att ett fredsslut, som bl. a.
innebar något dylikt, skulle betyda
ett oskattbart krafttillskott till det
imperialistiska och icke till
det demokratiska Tyskland ligger i
öppen dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
