Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1917 - Möller, Gustav: Bolsjevikerna — deras fredsprogram och fredsmöjligheterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vilken maktkänsla, som redan
fyller den härskande klassen i
Tyskland, kan man läsa ut ur en
artikel av prof. Hans Delbrück
i novemberhäftet av Preussische
Jahrbücher, där han skriver om den
allmänna avrustningen. Han
bekänner sig till den ståndpunkten att
Tyskland bör kunna acceptera
avrustningen, dock icke den
fullständiga utan blott delvisa, just emedan
det är så starkt. Han yttrar:
”Hur annorlunda kommer icke
Tyskland att stå än dess fiender! Ryssland
är i revolutionen, Frankrike försjunket i
hopplöshet, England sysselsatt med de
svåraste inre problem — Tyskland ensamt
hotas varken av stagnation eller av
omstörtning; den organisatoriska
utvecklingen av författningen skall lända det till
fromma; striderna, som den kommer att
röra sig i, skola icke fördärva det,
bördorna, som det måste taga på sig, skola
icke trycka ned det. Vem skulle kunna
våga sig på detsamma?
Av alla världens makter är Tyskland i
dag den, som med sin inre soliditet och
yttre maktställning har den minsta
anledning att längta efter pacifismen och just
därför utsätter sig för den minsta faran,
om det inlåter sig med densamma.”
På ett annat ställe yttrar han:
”Tyskland är av alla stater den
ojämförligt mäktigaste.”
Det är ingen nationalistisk
skrodör som säger detta utan en man,
vars ord ha vikt och betydelse, en
man som icke brukar yttra sig på
ett förhastat sätt. Han har för
övrigt alldeles rätt i sitt yttrande.
Fast det ju icke är så säkert att de
imperialistiska strömningarna anse
att hans resonemang bör utmynna i
avrustning.
Vad som hotar världen som en
frukt av bolsjevikväldet — därmed
är icke sagt att Lenin, Trotzki eller
någon annan ledande bolsjevik
medvetet arbetat i denna riktning — är
en tysk-rysk separatfred. Denna
separatfred måste med
naturnödvändighet stärka den tyska
imperialismen och den tyska militarismen.
Tyskland är redan enligt Delbrüchs
vederhäftiga omdöme ”den
ojämförligt mäktigaste av alla stater”.
En tysk-rysk separatfred skulle i
för närvarande oskattbar grad
stärka den tyska maktkänslan och även
den tyska makten. Det kan hända
att de svaga ansatserna till
demokratisering skulle fortsätta. Men
man skall icke glömma att i den
tyska riksdagens majoritetsblock
befinner sig som oumbärligt element
den katolska centern.
Denna centers anti-imperialism är en ren
konjunkturfråga. Den har varit
med om riksdagens fredsresolution,
emedan den trodde att fred på andra
villkor ej stode att få. En tysk-rysk
separatfred skulle tämligen säkert
åter utlösa de faktiska
imperialistiska tendenserna hos centern och
alltså stärka och kanske göra till
segerherre den tyska imperialismen.
Hur skulle det sedan gå med
Belgien och Frankrike efter en
separatfred? Bekymrar det
verkligen icke t. ex. bolsjevikernas
svenska klack? I varje fall kan det icke
vara normalsocialister likgiltigt, om
proletariatets diktatur i Ryssland
skall som världspolitisk frukt
medföra en enorm krafttillväxt för de
för närvarande reaktionäraste
makterna i Europa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
