Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1919 - Karleby, Nils: Statsreglering och socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
TIDEN
ma skäl skulle man kunna kalla t. ex. den
kungliga porslinsfabriken eller
kompaniskräddaren för »socialistiska» institutioner,
eller varför icke det förstatligande av —
bordellerna, som ett slughuvud på
1830-talet under Fredrik Wilhelm III pa fullaste
allvar föreslog.
I sin »Familjens, statens och
privategendomens ursprung» skriver
Engels om möjligt än tydligare:
Staten är alltså icke evig. Det har
funnits samhällen, som redade sig utan
densamma, som icke hade en aning om stat
och statsmakt. På en bestämd punkt av
den ekonomiska utvecklingen, som var
nödvändigt förbunden med samhällets
klyvning i klasser, blev med denna
klyvning staten en nödvändighet. Vi närma
oss nu med snabba steg ett produktionens
utvecklingsstadium, på vilket dessa
klassers bestånd icke blott upphört att vara en
nödvändighet, utan även blivit ett positivt
hinder för produktionen. De skola falla,
lika oundvikligt, som de tidigare uppstått:
Med dem faller staten (såsom politisk
tvångsorganisation). Samhället, s o m n u
organiserar produktionen på
grundvalen av producenternas
fria och lika association,
försätter hela statsmaskinen dit, där den då
skall höra: i antikvitetsmuseet, bredvid
spinnrocken och bronsyxan.
Liknande framställningar finner
man överallt i socialismens klassiska
litteratur. Och det är ingen
överdrift då Emile Vanderwelde i sin skrift
Le socialisme contre PEtat
sammanfattar:
För marxisterna är socialismen, långt
ifrån att vara identisk med statsproduktion
(etatisme), dennas absoluta motsats.
Deras slutmål är icke statens ensamvälde,
utan statens avskaffande.
Det bör kanske till dessa senaste
citat framhållas, att nutida socialism
ser vägen till detta mål såsom en
långvarig, lagbunden utveckl ng, där
socialistiska former i mån av de
ekonomiska kravens växt efterträder
kapitalistiska. Citaten verifiera emel-
lertid den ovan uttalade satsen, att
den moderna socialdemokratins
åskådning är en åskådning om
frihetens successiva förverkligande i det
historiska förloppet. Den förutsedda
slutpunkten på den politiska
utvecklingen, den nuvarande statens
bort-tvinande, utesluter icke statsdrift
såsom övergångsform på områden, där
sådan visar sig fördelaktig. Tvärtom
är på sådana områden statsdriftert
ett steg i riktning mot statens
avskaffande, eller nogare uttryckt, den.
politiska auktoritetsstatens
förvandling till ekonomisk förvaltningsstat.
Men självfallet är en
tvångsreglering à la kristiden absolut
utesluten: den är ju en
»belägringskommunism», som det borgerliga
samhället i sitt nödläge nödgats
knäsätta, men som icke kan finnas som
normalt tillstånd under någon
samhällsform. Huvudorsaken till att
denna tvångsreglering blev nödvändig
var den ojämna inkomstfördelningen
i det nuvarande samhället. D. v. s.>
att det till väsentlig grad var just
detta »fria» samhälles egen
karaktär, som nödvändiggjorde en
ovanligt hög grad av tvång.
De anförda framställningarna
rekommenderas till herrar liberaler i
o. f. revision av ,de fantastiska
föreställningarna om socialismen. Eugen
Diihrings »Socialdemokratiska
framtidsbilder» borde äntligen kunna få
ro i de mänskliga pekoralens
gravkammare. Hade en dylik revision
skett förut och följaktligen en
adekvat uppfattning om socialismen
förelegat, skulle de uttryck om att
socialismen aldrig får förkväva det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
