Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1919 - Karleby, Nils: Statsreglering och socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
TIDEN
Den socialreformatoriska liberalism,
som inaugurerades av John Stuart
Mill, och vars sociala innehåll väl
skall konstituera även den »moderna
liberala tankegången», är ju ett
typiskt försök att kompromissa samT
man liberalismen med den nya tidens
krav. Det är icke blott
socialdemokratin, som kommit till
»självbesinning»; i ordets verkliga mening har
liberalismen gjort detta. Den
liberalism, som nu får sin »idé» klarlagd
i Afton-Tidningen, är en väsentligt
annan än den, som t. ex. Adam
Smith eller Carey förfäktade.
Det faktum, som för
förklaringen härav framför allt måste
beaktas, är det, att liberalismen
under århundradets lopp skiftat
bärare. Medan det ursprungligen
var den typiska kapitalismen, den
industriella företagarklassen, som
bildade liberalismens politiska
underlag, är det numera den obestämda
medelklassen. Den förstnämnda är
bärare av den nuvarande
samhällsordningen i all dess arrogans; i
samma mån som denna samhällsordning
upphört att vara progressiv har
kapitalistklassen gått över till
konservatismen, högern. Den sistnämnda är
en egendomlig, obestämd blandning
av skilda intressen och
föreställningar, protesterande mot vissa av
det nuvarande samhällets sidor,
sympatisk mot andra av dem: därav
förklaras den obestämda
kompromissprägel, som under senare decennier
vidlått liberalismen såsom politisk
faktor. Men detta faktum förklarar
tillika, att det icke går att utan
vidare avfärda den nutida liberalismen
såsom antisocialistisk. Den är
kompromissande liksom intressena i dess
sociala underlag äro skiftande och
obestämda och emellanåt icke har
något emot inskränkningar i den
kapitalistiska egendomsrätten. Oftast
äro dess önskemål burna av
social konservatism, t. ex. önskan att
bevara smådriften, men i den
praktiska politiken finns det otvivelaktigt
många fall då den s. k. medelklassen
och arbetarklassen kunna gå
gemensam linje. Detta bör strängt taget bli
fallet i allt högre grad, i den mån
kapitalismens tryck växer. Ända långt
in i borgarklassens egna leder
märkes ju missnöjet med det
koncentrerade bankkapitalets övermakt.
Och så länge denna medelklass låter
sig representeras av ett »liberalt»
parti, blir det givetvis mellan
detta och socialdemokratin den
politiska samverkan kommer att äga
rum; i kooperationen t. ex. sker ju
redan en rätt vid sådan samverkan
på det ekonomiska området.
Samverkans grad betingas då av, hur
starka de socialistiska tendenserna
äro inom mellanklassgrupperna.
Det är ju då alltid frågan, hur
starka dessa tendenser äro. Därvid
kan man utgå från som ett faktum,
att de äro starkt skiftande, beroende
på underlagets skiftande intressen
och sammansättning. Det kan
inträffa, att av vissa aktuella skäl —
exempelvis en tullfråga — det
liberala partiet erhåller ett tillskott av
kapitalistiska element, som kommer
att stärka dess sociala konservatism;
å andra sidan k$n ett dylikt tillfälligt
skäl beröva partiet dylika element,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
