Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1919 - Oljelund, Ivan: Till frasens psykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
TIDÉN
hållanden, dels på partiteorier och
officiellt för ett dussin år åt gången
fastslagna meningar. Existerar
opposition till höger och vänster, ingår
en nödig hänsyn i kompositionen. En
bred marginal hålles öppen för
publikens lidelser och stämningar, ty
talarens uppgift är icke att
oförblommerat säga sanningen och stöta bort
åhörarna, utan lirka, helst måttligt
smickra, och locka in dem i
partihägnaden. För de utopiska
framtidsförhoppningarna och blåa
önskedrömmarna avsattes ett obegränsat
utrymme — man skall ju, som
bekant, sikta mot stjärnorna, som det
mycket missbrukade vackra ordet
lyder — och det hela avredes med en
subjektiv färgläggning. Sålunda
rustad stiger han upp på
talartribu-nen. Och låtom oss nu göra ett
tankeexperiment: antag, att av de
hundratals tillämnade åhörarna blott en
infinner sig — eller för att få
situationen mera åskådlig: antag att
talaren icke alls uppträder inför publik
och håller sitt för mängden avsedda
föredrag utan uppsöker sin vän, en
enskild människa och talar för
honom. Vännen sitter alltså i soffan
och vår talare ställer sig framför
honom på golvet och håller sitt
föredrag. Han eldar upp sig, fäktar med
armarna, slungar smädelser mot de
frånvarande motståndarna, han
skriker ut sanningar med skälvande röst,
sticker tummarna i västens ärmhål
och docerar för åhöraren i soffan,
kort: han bär sig åt precis som på
talarestolen, ja, säger t. o. m. en
kvickhet då och då. Så håller han
på err timma — — — nej, han har
redan slutat sitt tal: han blev
naturligtvis efter en halvtimme utkastad
av vännen, som bad honom komma
igen när han lärt en smula hyfsning.
Ja, så gick det honom, när han
ville hålla sitt föredrag för den e
risk i Ide — och så skulle det gå de
flesta av våra talare, om de höllo sina
föredrag för den enskilde.
Men vår talare uppträder i stället
inför publiken, för mängden. Hans
föredrag blir nu mottaget med
dånande applådsalvor. Vadan denna
förändring? Jo, han talar till
mängden, inte till den enskilde. Men
mängden är ju alla dessa enskilda,
alltså talar han till var och en
enskild? Nej — ty ingen bryr sig
egentligen om vad han säger;
slungar han ut en straffande dorn, tänker
var och en att det gäller inte honom
utan grannen vid sidan. Därför
kunna alla applådera, därför gilla alla
hans tal. Det står således fast, att
talet riktar sig icke till var och en
enskild utan till alla, till mängden;
men mängden, det är just alla de
enskilde; »mängden» är ett abstraktum.
Vem talar då talaren till? Till ingenr
i grund och botten — till det som
finns mitt emellan alla de enskilde:
till luften. Han talar alltså ut i
tomma luften, och det är lögn och grov
falskhet.
Den som något känner till
partiernas respektive agitatorer av det
enklare slaget skäll icke bestrida
riktigheten av denna slutsats: man talar
ut i tomma luften.
Det är ju givet att detta
lögnaktiga förhållande mellan talare och
publik — åskådliggjort i exemplet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
