Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Hedén, Erik: Sverige och det näst senaste världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
TIDEN
I:s regering, har nu utgivit en bok
över Sverige och Krimkriget, vilken
mindre är en uttömmande
framställning av ämnet än en samling hittills
ej offentliggjorda aktstycken med
sammanfattande ram. Aktstyckena,
mest brev från olika svenska
diplomater, äro ju rätt långrandiga men
dock ofta intressanta genom sitt
ämne och emellanåt genom sin stil.
Hr Hallendorffs inledning är i båda
dessa hänseenden ännu intressantare.
Han behandlar viktiga frågor och
hans skrivsätt är verkligen ytterst
underhållande. Men han har gjort
sig alldeles för liten möda med
att sätta läsaren in i aktstyckenas
tidsomgivning. - Personförteckningen
meddelar t. ex. ej när de där
omtalade höga personagerna levde, eller
när de innehade sina höga ämbeten,
vilket man måste hava i minnet för
att få en klar bild av händelsernas
tidsföljd. En stor mängd
anspelningar på mindre kända samtida
händelser lämnas vidare oförklarade. Hr
Hallendorff medgiver i företalet att
förklaring tarvas men säger likväl
längre fram att »det behöves
knappast några kommentarer till de brev
som växlades mellan så initierade
diplomater» — en metod som
erbjuder avgjorda fördelar för
brevutgivaren, i synnerhet när denne
kanske icke själv riktigt vet vad alla
anspelningarne avse.
Krimkriget eller, som det också
kallas, det orientaliska kriget var
det nu helt bortgångna släktledets
stora händelse. Undertecknads fa*
der talade ofta om hur han som
gosse i sitt hem på Roslagskusten
hörde kanondundret över havet från
belägringen av Bomarsund. Hur
matta och idylliska voro ej detta
släktleds krigsminnen mot våra! Hr
Hallendorff framhåller att Krimkriget
var det enda krig mellan
Napoleonskrigen och våra dagars som i viss
mån ägde karaktären av ett världs-
krig. Om det dock så ytterst illa
passar in i begreppet världskrig,
sådant vi lärt känna detsamma, sä
härrör detta icke endast av den
teknikens utveckling varpå hr H.
hänvisar. Det måste också förklaras därur
att ingen av de då krigande makterna
var så krigisk och så fallen för
världserövringsplaner som det nyss
störtade Tyskland. Ej ens Ryssland var
det, trots sin reaktionäre tsar och
den då nyfött kraftiga panslavismen,
vilken ville förena alla slaviska folk
under Rysslands vittfamnande
modershägn. Ryssland inskränkte dock
faktiskt sina europeiska
utvidgningsplaner till Balkanhalvön. England
åter har i nyare tid städse strävat
att bromsa andra folks
maktutvidgning men ej att utvidga sig självt
— vad Europa angår. I Frankrike
slutligen hade ju Napoleon III
ingenting emot segerrika krig men tyckte
å andra sidan ej om, när de blevo
för ansträngande. Då övergick han
alltid till diplomatin. Följden blev
att när han mötte en motståndare av
idel blod och järn som Bismarck,
så föll han ihop som en trasa — men
han har ock gjort världen bra mycket
mindre ont än denne.
Grundtanken i hr Hallendorffs
historiska utredning är denna:
Napoleon ledsnade snart på kriget och
ville få fred så snart som möjligt,
blott han med heder kunde draga
sig ur spelet. Till den ändan ville
han öva tryck på Ryssland, även
genom Sverige. Så tillkom
novembertraktaten. Denna bidrog i sin mån
att göra Ryssland benäget för fred,
och då slöt Napoleon fred utan att
låta Sverige vinna mer än en
obetydlig del av de mål som det
efterträdde. Sverige, som genom
novembertraktaten svårt stött sig med
Ryssland, hade utan att veta det gått
Napoleons ärenden men icke sina
egna.
Denna uppfattning ter sig mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
