Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Oldevill, Magnus: Brottet och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS OLDEVILL: BROTTET OCH LITTERATUREN.
alltid blev hjälten och huvudpersonen,
rinnas i senare tid novellister, som
tagit och vänt baksidan av
detektivhistorien ut åt allmänheten. Så hade
ju kriminalhistorien börjat, det var
alltså en återvändo, men den kunde i
alla fall sägas vara berättigad. Ty nu
hade vetenskapen utvecklats så långt
och givit detektiverna så goda vapen i
händerna, att det skulle vara löjligt,
om inte även bovarna skulle utnyttja
de vetenskapliga hjälpmedlen. Tjuven
eller mördaren blev sålunda en begåvad
och kunnig man, ofta ur goda
samhällskretsar; och hans brott motiverades
av en ytterligt gående individualism,
en aristokratisk anarkism.
Amerikanaren Ernest W i 11 i a m Ho
r-n ung är en av de tidigare
representanterna för romantiken om den
möderne storstadsbrottslingen. Redan 1899
publicerade han Amatörtjuven (The
Amateur Cracksman), därefter följde
Den Svarta Masken 1901, En tjuv om
natten 1905 och Mr Justice Raffles 1909.
Detta var också namnet på hans
stortjuv, — ett ironiskt smådrag, Herr
Rättvis Skojare! Det är därför alldeles
felaktigt att tro, att fransmannen
Maurice Leblanc skulle vara skaparen
av Sherlock Holmes antites genom typen
Arsène Lupin. Professor Moriartys bäste
avläggare är nog alltjämt Raffles, även
om Leblanc låter Lupin utveckla samma
intelligens och intellektualistiska askes,
som Hornung i Raffles. Dock är för
Leblanc liksom för Gaboriau jakten, den
invecklade intrigen huvudsaken, man
tränger sällan närmare in på
skurkstreckets trolighet och möjlighet. Jämför
t. ex. Leblanc stora symbolistiska roman
813, där visserligen en del moraliska teser
vädras, men där i alla fall
händelseförloppet är det viktigaste, som håller
läsaren i spänning.
En inhemsk avläggare av denna genre
är ju Frank Helle r, som med sin
Filip Collin tillfredsställt den svenska
nationalfåfängan att äga en förstklassig,
elegant bov. Hr Collin är dock inte
precis släkt med Mr Raffles, kanske
mera med Mr Lupin, tv hela hans
läggning är humanistens, filosofens,
och han arbetar gärna utan tekniska
hjälpmedel. Skall hr Collin göra ett
inbrott, sker det ej genom ett fönster
nattetid utan genom stora porten i
middagssol. Följaktligen blir hr Collin
alldeles oåtkomlig för en moralisk
censurs klippande, ty han kan ej gärna
ge något exempel; det skulle nämligen
bli för svårt att följa.
Detektivens seger över banditen är
dock ånyo förhärligad av en
engelsman; K. G. Chesterto n har i D e n
oskuldsfulle fader Brown
givit en god pendant till hr Collin.
Fader Brown är den intuitive tänkaren,
som löser gåtan på det mest oväntade
sätt. Han är en stilla filosof, som
alla tro sig lura och som själv
överlistar alla, lugnt, flärdfritt och tyst.
Stein Rivertons bullrande och med alla
teknikens hjälpmedel utrustade Asbjörn
Krag är ju en liten stympare, en något
begåvad, men okunnig och enkel
landsortsdetektiv.
Vad är det nu som gör att
detektivnovellen blivit så omtyckt hos den
bokläsande allmänheten? Vi skola här
nedan i några korta rader söka utleta
ett svar på denna fråga genom att
analysera detektivhistoriens byggnad.
Det är först och*främst på spänningen,
som det beror, på anhopningen av
fakta, som stå i ett visst, men för
läsaren odechiffrerbart samband, och
som läsaren gärna vill se nyckeln till.
Författaren kan då vädja endels till
läsarens känsla, endels till hans
intelligens. Känslospänningen är
tillfredsställd med ett hastigt skeende
händelseförlopp, nyfikenheten på fortsättningen
väckes av scenförändringarna. Inte
för inte tillhöra Gaboriau och Leblanc
denna riktning, fransmän som de äro,
med erotik och sentimentalitas i blodet.
Helt annorlunda då den anglosaxiska
typen. Där ankommer det ej så
mycket på handlingen som fastmer på
intrigens lösning och analysering. Man
känner en intellektuell glädje vid
de-duktionen av brottet. Vid
konstrue-ringen av ett detektivstycke bör
handlingen gärna insvepas i en hemlighets
full stämning; att i stycket gömma en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
