Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Oldevill, Magnus: Brottet och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
so
TIDEN
hemlighet, vars uppdagande ej
kommer på en gång, utan läsaren får
endast ana sig fram. Den
utvecklingsgång, som för läsaren faller sig
naturligast, bör ständigt gäckas, och nya
uppslag införas. Speciellt tilltalar det
känslan, att icke det hemska och
fasansfulla momentet saknas i skildringen
och ger hela miljön en spöklik ton.
(Jämför Baskervilles mystiska spökhund!) Så
finnas andra medel till retning av
nyfikenheten. Författaren antyder i dunkla
-ordalag, vad som skall inträffa, som
dock läsaren inte genast får veta. Man
anar, att ett brott är i faggorna, men man
kan ej gissa sig till, hur det kan eller
icke kan avvärjas. Författaren börjar
antydningen med ett enkelt konstaterande
av fakta — gärna med spärrad stil —
»Då inträffade det förfärliga»; för att
sedan ytterligare förhöja spänningen
inskjutes ett relativt betydelselöst
moment. Eller »Det äventyr, som läsaren
nu skall införas i . . . », vilket genast
kommer läsaren att andligen vattnas i
munnen. Retardationen är nämligen
också ett gott incitament. Den
berättande personen avbryter — alldeles
som följetongerna brukade stoppa
omedelbart före den kritiska punkten —
och gör en privat reflexion eller lurar
läsarens uppmärksamhet in på nya
banor. Överraskningen bör komma
oväntat och oförmärkt. En gång, när
Sherlock Holmes är på väg att avslöja
namnet på boven, anmäler betjänten,
att en karl söker honom. Han släpps
in, och de första ord han säger, äro
just: Jag är N. N.; alltså den, som
begått brottet, inställer sig plötsligt själv
och fullbordar meningen.
Alla dessa moment samverka vid
intrigflätningen. Oupphörligt hejdas
händelseförloppet av hinder och
motstånd. Ett tu tre kan som sagt
undersökningen föras in på avspår, och
läsaren följer i alla fall troget med. Man
kan sålunda förstå Poe, när han säger,
att en sådan berättelse är liktydigt
med ett matematiskt problem. Pauser
böra finnas, och stegringarna böra
komma endast i proportion mot dem.
För att kunna hålla intresset vid
makt bör historien vara relativt kort,
Poe medgav på sin höjd en timme
långa noveller. På det viset strävar
han efter den klassiska regeln om
åtminstone två enheter, »unity of effect
and impression» enhet i verkan och
intryck. Dessutom bör författaren före
påbörjandet av novellen ha dess slut
klart för sig, en icke alltid existerande
konstnärlig förutsättning. Ty huru
ofta ryckes författaren ej med av sin
penna d. v. s. av sin tillfälliga
inspiration, och driver in på nya idé-fält
och nya situationsmiljöer. Detta eljest
så lojala tillvägagångssätt måste i
detektivnovellen förkastas; fabuleringen måste
där vara detaljerat uttänkt på förhand,
så matematiskt beräknad, att ej
effekterna gå förlorade för läsaren och
sålunda författaren misslyckats i sitt
uppsåt.
Det rent tekniska är också en viktig
sak. Helst bör jagformen
användas av berättaren, vare sig denne
förövat, upptäckt eller hört talas om
brottet, Läsaren känner sig genast såsom
i en intim åhörarkrets; denna
framställning appellerar mera till hans
uppmärksamhet. Om det nu, såsom hos Doyle,
är en mera oviktig medhjälpare och
åskådare, Dr. Watson, som skildrar
händelsen, kan denne av naturliga skäl
ej alltid följa Holmes’ snabba
associationer; något som ju denne också gång
på gång framhåller. Faktum är, att
läsaren känner sig solidarisk med denne
åskådare, som tjänstgör som vägvisare
i novellens labyrinter. Att under
sådana förhållanden tillägna sig den
detek-tiviska sens moralen blir ju för
publiken relativt lätt.
Ett krav bör alltid resas mot
författaren: hans historia bör under alla
förhållanden verka sannolik. Arsène
Lupin felar ofta häremot; han kommer
in i rum på. det mest mysteriösa sätt,
i lokaler, där själve Hin skulle
misslyckats på grund av för trånga
nyckelhål. Conan Doyle’s hjälte, Sherlock
Holmes, är däremot alltid den
vetenskaplige bevisaren, att problemet är
möjligt. Den moderna avart av
bovmannen, som i Sverige representeras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
