Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Oldevill, Magnus: Brottet och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS OLDEVILL: BROTTET OCH LITTERATUREN. si
av Frank Heller, vilken gör boven till
hjälte och i England av G. K.
Chesterton, som gör uppdagaren till hjälte,
är mera ett slag av äventyr, där
aldrig en krypande känsla av oro
bemäktigar sig en, utan det hela försiggår
elegant som en kortkonst. Båda, hr
Filip Collin och Father Brown, ha de
en ovanlig intellektuell kapacitet, ett
skarpsinne och en kallblodighet, som
gränsar till det osannolika. Dessutom
ha de Fortuna att tacka för sitt
medfödda väderkorn, vilket alltid leder dem
på rätt spår. Om man slutligen
tillägger, att båda ha tur, (åtminstone har
hr Collin alldeles för mycket av det),
torde deras karaktärisering vara
fullständig, verkligheten fungerar som ett
urverk, som inte går normalt, men
som slår 12 strax efter klockan ett,
endast hrr Collin och Brown till behag.
Och ändå måste man medge, att
novellerna låta möjliga. Det gemensamma
draget hos dessa eljest och även här
sä vitt skilda författarpersonligheter
är en viss satirisk drift med det
moderna samhället, som trots sin många
gånger genomförda preussiska
organisation i alla fall har sina döda
punkter, sina oförmodade luckor, där den
olydige individen kan spela samhället
ett spratt.
Hr Collin och Father Brown äro
helt enkla människor utan någon
speciell fackutbildning; de gynnas av sin
intelligens och verklighetens välvilja.
Mr Raffles och Mr Holmes äro båda
tränade män, Holmes med goda
insikter i medicin, geologi, kemi,
ingenjörsvetenskap, etc. etc. De yttra sig med
sakkunskap över livets skilda
förhållanden, med en sådan pondus, att
läsaren suggereras tilltro till den ofta
lögnaktige författaren. För den, som
aldrig så lite sysslat med författeri,
är detta ett känt trick. Undertecknad
skall aldrig glömma det ögonblick en
näpen liten fröken oskyldigt förfrågade
sig, om skottarne verkligen spelade
teater så dåligt. Anledningen var en
anmärkning en passant i en novell av
en samvetslös författare, som sade:
»jag tror jag sett pjäsen i någon skotsk
Tidén mr i\ 1919.
håla, Aberdeen, tror jag. Skottarna
äro nu också ett folk att spela teater.»
Kanske får författaren ibland en trätt’,
utan att han själv vet av det, — så
mycket bättre.
Men allt detta är yttre form och
förklarar inte, varför människan —
åtminstone den moderna — har detta
säregna intresse för
brottslingsskildringen. En briljant form kan göra
mycket njutbart, mycket som annars
undandragit sig konstnärlig behandling.
Jag talar nu inte om sådana episka
mästerstycken, som Martin Kochs
senaste med utomordentlig psykologisk
skärpa genomförda
förbrytarkaraktäri-stik, där sanningen kraftigt trycker
sin prägel på frainställningen och alla
spår av en sällskapsroande
romantise-ring äro sorgfälligt undvikna, —
klarligen för att ej sänka skildringens
höga konstnärliga halt. Koch skulle
kunna ge oss Edgar-AllanPoe-are, för
att begagna Strindbergs ord, om han
nedläte sig till rena tankeexperiment,
omklädda i litterär form, ty han har
den snillrike amerikanens logiska
apparat. Detta sagt i parentes.
Och dock är det ingen utvikning
från ämnet. Ty vad frestar oss att läsa,
vad drager oss till »Guds vackra värld»,
om ej samma skräckens tjusning,
s a m m a 1 ä n g e d o 1 d a i n s t i n
k-t e r, det b r o 11 s 1 i g a a rve t
f rån g å n g n a g e n e r a t i o n e r,
v i 1 k a n u tystats ne d hos den
no r m a 1 a mä n n i s k a n under
sekler av laglig u t v e c k 1 i n g.
Observera, att vi alla ha mer eller
mindre atavistiska återfall, som
kännetecknas av ofta oskyldiga revolter
mot den i århundraden inskärpta
individuella och altruistiska moralen. Denna
känsla till brott får fritt lopp vid
läsningen av de mäns öden, som trotsa
samhället, och det är inte fritt, att vi
läsa även det mest avskyvärda med en
hemlig förtjusning. Visserligen
förnimma vi därvid en inre oro, baserad
på flydda tidevarvs ständiga arbete på
förädling av den mänskliga viljan, men
trots denna reaktion utövar
brottslingens livsöde en förstulen lockelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
