Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Oldevill, Magnus: Brottet och litteraturen - Ahlberg, Ernst Alex.: Till socialistskräckens psykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss och kommer oss att känna ett visst
halft förgätet släktskapsband . . .
Som en avslutning på dessa hemska
funderingar kan ju i alla fall göras en
reflexion över detektivnovellens värde,
som de, som gå med på min privata
förklaring av tjusningen i dylik lektyr,
nu kanske helt vilja förneka. Det är
nämligen klart, tyckes det mig, att
vad som av okritiska läsare tages för
lockande, ej av författaren avsetts att
vara huvudpunkten. En konstnärligt
ansvarig författare tvekar ej att med
händelsernas egen logisk denna den
felstigande. Han ger skildringen efter
måttet av sina krafter, och först då
detta lyckats honom, kan han känna
sig nöjd. Ingen novell hos Edgar
Allan Poe kan inbjuda till lastbara
förvillelser, därtill brinner dennes
intellektuella eld med allt för kraftig låga.
I meddelandet av den fabel, som
författaren spunnit om, måste också
ställas stränga krav på litterär form. Det
är allt detta, som gör, att en ovarsam
behandling med klumpiga fingrar av dylika
ämnen, så lätt kan slå över i ren
sensationshandel och gul revolverlitteratur.
Till socialistskräckens psykologi.
För TIDEN av ERNST ALEXANDER AHLBERG.
Det kan förefalla omotiverat att tala
om socialistskräck i en tid som denna,
då socialismen överallt i Europ a
intalen sådan ställning att den
socialistiska majoriteten är självskriven ledare
vid varje betydelsefull politisk rörelse
och då vi till och med här i Sverige
har genomfört en snart sagt
fullständig demokrati med stöd av en
socialistisk opinion. Och det är inte heller
meningen att fästa någon vidare
betydelse vid den senila omdömeslöshet
som kommer en del gott folk att sätta
likhetstecken mellan bolsjevism,
socialism och — liberalism. Denna
mycket konsekventa högeråskådning, som
i den blygsammaste demokratiska
manifestation ser ett moraliskt förfall,
den har spelat ut sin roll, och dess
anhängare kan inte bättre göra än att
bereda sig till resignation. Det vore
ingen särdeles lockande uppgift att
närmare skärskåda det enkla fenomen
som betecknar den ideala högerns
psykologiska reaktion mot socialismen.
Det är en blandning av hat, skräck
och dåligt samvete, som ofta i
förening med en smula solid enfald och
starkt betonad egoism, bildar ett
själstillstånd, som inte tarvar några när-
mare utredningar. För en viss sort
kälkborgare är socialisterna hatets och
skräckens folk, barbarerna med blod
på händerna, hämndens folk, som
kräver räkenskap för penningens
missgärningar. Men man talar inte gärna
om sitt dåliga samvete, man säger att
kulturen är i fara.
Ja, det är ett mycket enkelt
fenomen.
Men det finns en annan sorts
socialistskräck, som ännu inte har spelat
ut sin roll och som, fastän lika
oberättigad som den nyssnämnda,
erbjuder något större intresse och också
förtjänar att tas på allvar. Den
karaktäriseras av en viss romantisk
idealism, som med starka känslor av
obehag tror sig se en del värden —
huvudsakligen sentimentala och estetiska
— trampas under fötterna av den
segrande socialismen. Dessa idealister
tro, i motsats till den nyss
behandlade kategorien av socialisthatare, p å
fullt allvar på att det finns en
fara för kulturen i socialismen och att
oersättliga värden måste förloras med
deri nuvarande ekonomiska och sociala
ordningen. Det torde inte bli alltför
svårt att påvisa att också denna form
82
TIDEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
