Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Ahlberg, Ernst Alex.: Till socialistskräckens psykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. A. AHLBERG: TILL SOCIALISTSKRÄCKENS PSYKOLOGI. 83
av socialistskräck bottnar i en
omdömets ytlighet och i egoism.
Jag har till hands ett konkret
exempel, som har föranlett dessa
reflexioner och som ska få tjäna till
underlag för det följande resonemanget.
För någon tid sedan gjorde d:r Poul
Bjerre ett uttalande om världskriget
och litteraturen och i detta uttalande
spårade jag något av den själfulla
socialistskräck som utmärker en stor del
frisinnade personer. D:r Bjerre hade i
Ernst Norlinds bok Den (löda s a r v
(Alb. Bonnier, 1917) funnit en äkta pärla
som speglade glansen av mänsklighetens
mest omistliga skatter, de rena
mänsklighetsvärdena. Och det är ingentingatt
säga om d:r Bjerres humanism i och
för sig om den bara hölle sig inom
gränser där den inte kommer i
kollision med åskådningar som han
tydligen inte har håg eller förutsättningar
att bedöma.
Han yttrar bl. a:
»För den som fattar boken rätt blir också
lögnen i socialistagitatorns fraser uppenbar
Det är lögn att kapitalismen och
profithun-*rern ensamma äro skuld till det moderna
samhällets olycka. Arbetsgivaren är här
en god människa som vill allas väl och
endast av pliktkänsla låter sig ryckas med av
moderniseringen — hur inånga
arbetsgivare ha ej i våra dagar blivit tragiska offer
för utvecklingen, så som han blev det? Om
arbetarena ville läsa denna bok och kunde
få klart för sig hur ensidig den vanliga
bilden är av arbetsgivaren som en utsugare
och hur mycket sannare denna bild av en
lidande medmänniska är— då skulle hatet
ej kunna utnyttjas som agitationsmedel.
Men — tillägger d:r Bjerre generöst — lika
stor lögn är talet om arbetsklassens illvilja
— arbetarna bli illvilliga först efter hand
som arbetsglädjen pinas ut genom
mekaniseringen och den samhörighet som givit
mening åt det gemensamma (!) arbetet
brytes sönder.»
Och så finner d:r Bjerre skulden i
en utveckling som ingen kan
undandra sig.
Som bekant är den determinism som
d:r Bjerre här utvecklar inte alls
oförenlig med en socialistisk åskådning.
men innan jag går närmare in på
innebörden i »socialistagitatorns
lögnaktiga fraser» och frågan om hur pass
rätt d:r Bjerre har uppfattat Norlinds
bok, ska jag göra ett försök att befrin
d:r Bjerre från en liten illusion.
Det lämpar sig då att något
begrunda vad en annan psykolog har
funnit vid studiet av socialismen, och
vi ska få se att, även om Norlinds
bok uttryckte den mest övertygande
antisocialism, utsikterna för en
omvändelse genom lektyren därav ändå inte
skulle vara så särdeles stora.
I sin märkliga studie över
socialismens psykologi (Psychologie du
Socialism, Alcan, Paris) kommar Gustave
Le Bon— kändför svensk publik bl. a.
genom sin bok Massans psykologi
— till den uppfattningen — eller
rättare sagt utgår därifrån — att
socialismen är en ny religion, oåtkomlig
för förnuftets kritik, som alla andra
religiösa åskådningar.
Den nya läran — säger han t, ex.
— motsvarar fullkomligt det
nuvarandes önskningar och förhoppningar.
Den framträdde just vid en tidpunkt
då den religiösa och sociala tro på
vilken våra fäder hade levat nyss hade
dött, och den är redo att förnya
löftena. Dess blotta namn är ett
magiskt ord vilket, liksom de förgångna
tidsåldrarnas paradis, i sig
sammanfattar våra drömmar och våra
förhoppningar. Hur svagt dess värde än är
och hur osäkert dess förverkligande
än må vara, utgör den dock ett nytt
ideal som åtminstone ska ha haft
förtjänsten att skänka människan det
hopp som religionen inte längre ger
henne och de illusioner som
vetenskapen har berövat henne. Om det är
sannt att människans lycka ännu länge
måste bestå i den underbara
förmågan att skapa gudomligheter och att
tro därpå, ska man inte kunna
misskänna betydelsen av den nva dogmen.
(Cit. arb. sid. 95.)
Det är visserligen en tämligen
godtycklig terminilogi som ligger till grund
för detta sätt att se på socialismen.
Ty lika väl som Gustave Le Ron ta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
