Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Ahlberg, Ernst Alex.: Till socialistskräckens psykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
TIDEN
lar om den socialistiska religionen kan
man ju tala om en antisocialistisk
religion. En religion har enligt
vedertaget språkbruk en metafysisk
innebörd, men att komma och tala om
religion i samband med en politisk och
social åskådning tillhör den sortens
spiritualitet som har mindre värde för
sanningsintresset än för — författaren.
Le Bon som gör sig mycken möda att
bevisa socialismens omöjlighet som
norm för en social utveckling
återkommer också vid alla möjliga
tillfällen till detta slagord, »la religion
so-cialiste», som tydligen har ett
betydligt affektionsvärde för honom. Det
här citerade arbetet vore för övrigt
vardt en närmare skärskådan, då Le
Bon är offer för ett rätt karaktäristiskt
socialisthat, en slags logisk
socialistskräck, som i all sin intellektualistiska
skärpa är starkt affektbetonad och osökt
kommer en att tänka pä en
antisocialistisk — religiositet. Le Bon skulle
utan tvivel själv opponera sig mycket
starkt mot en sådan karaktäristik av
hans antisocialism och peka på den av
honom företrädda vetenskapliga
åskådningen, som är en till nihilism
gränsande agnosticism (inom parentes
lämnar också den sitt lilla bidrag till
socialistskräckens psykologi), men det
går inte att stämpla en politisk åsikt
som religion utan att samtidigt medge
att en motsatt åsikt också betingas av
sentimentala och irrationella d. v. s.
religiösa föreställningar. För resten
räcker det i det här sammanhanget
med att påvisa hur svårt det är för
Le Bon att konsekvent genomföra sitt
betraktelsesätt. Att han med
rationalistisk överlägsenhet föraktar det
irrationella i »den socialistiska religionen*
hindrar honom sålunda inte från att
rikta en förebråelse mot den
rationalistiska ytlighet som tror »att det är
tillräckligt att hitta på lärda
författningar och lagar, grundade på
förnuftet, för att ändra om världen».
Han säger i förordetr till företa upplagan
av Psych. du Soc.:
»Utan att bestrida det legitima i det stora
flertalets strävan att förbättra sitt öde, ska
vi undersöka o in institutionerna i
verkligheten kan ha ett inflytande på denna
förbättring eller om våra öden är styrda av
nödvändigheter, som är fullkomligt
oberoende av instutioner som vår vilja kan
skapa.»
För Le Bon är alltså själva det
rationella i socialismen irrationellt, om
han ska vara konsekvent, men det
förefaller som om denna synpunkt vore
en smula godtycklig, och den
motiverar knappast förebråelsen att
socialismen är otillgänglig för förnuftsskäl.
Därtill behövs då i varje fall en god
portion sofistisk logik. Att socialismen
skulle stå i någon oförenlig motsats
till vetenskaplig erfarenhet på samma
sätt som t. ex. kristendomen är
slutligen en uppenbar orimlighet. Därom
några ord senare.
Emellertid vittnar Le Bons
utredning om att han har klart för sig vad
socialismen psykologiskt betyder, och
frånsett överdrifterna i hans
framställning vill man inte förneka att han
har träffat något rätt väsentligt i den
socialistiska övertygelsen.
Vetenskapen har utan tvivel berövat oss våra
religiösa illusioner och socialismen har
för de ekonomiskt betryckta något av
evangelium i sig.
Men det finns sådana känslovärden,
ehuru de beröra andra intressesfärer, i
varje politisk åskådning. Lika lite
som t. ex. Zolas Fällan gör en man
som hyllar den oinskränkta
supfrihetens rätt till nykterist lika lite gör
Norlinds Den dödas arv —- ens
uppfattad på det sätt som d:r Bjerre
anser vara det rätta — någon socialist
till liberal. Och det kan nu
lämpligen något erinras om den förmenta
lögnen i d:r Bjerres socialistagitators
fraser. Talet om kapitalismen och
profithungern som ensamma skuld
till det moderna samhällets olycka är
visserligen en lögn, om också en lögn
med modifikation, men att
kapitalismen och profithungern är skuld till
arbetarklassens ekonomiska betryck —
och det är väl det det är frågan om
— det är däremot ingen lögn. En
sådan åsikt måste visserligen modifie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
