Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Ahlberg, Ernst Alex.: Till socialistskräckens psykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
TIDEN
Det skulle vara roligt att se den
socialist som efter lektyr av den boken
betraktar sin samhällsuppfattning som
lögn. Med större fraingång skulle d:r
Bjerre då kunna sätta boken i
händerna på en antimilitarist och tala om
att den skildrar en f. d. major som är
en god människa. Det finns utan
tvifvel »goda» f. d. majorer lika väl som
»goda» arbetsgivare, och bilden av
arbetsgivaren som en utsugare är
naturligtvis ensidig, då den framkallas
av ett med nödvändighet ensidigt
betraktelsesätt — ett politiskt — men
för att förstå denna ensidighet
behöver eller bör man sannerligen inte läsa
Ernst Norlinds bok.
Nu bör det emellertid till
undvikande av alla missförstånd betonas att
d:r Bjerres humanism, som tar fasta
på de gemensamma mänskliga värdena
i de sociala striderna, efter min
mening är oangripbar såsom sådan. Och
jag har redan framhållit att en
uppfattning som betrakta]1 människorna
som offer för en orubbligt
determine-rad utveckling inte är oförenlig med en
socialistisk åskådning, om också en
konsekvent determinism aldrig kan
genomföras i praktiken. En socialist,
som arbetar för de fattiga klassernas
ekonomiska frigörelse, kan naturligtvis
inte slå sig till ro som en
vetenskapsman i sitt laboratorium med en
förklaring att våra öden fullbordas, trots
vår vilja och våra förhoppningar, av
den blinda nödvändigheten. Han måste
peka på det faktum att människans
öde har gjort henne ■— åtminstone
skenbart — till herre över många
blinda krafter och att människans
intelligens och vilja — alltså uppfattad
som determinerad - har f r a m t
vingat nya värden och förhållanden, som
den kontemplativa skepticismen aldrig
skulle tilltrott dem. Det finns ingenting
som har bevisat att socialismen inte är
en av de nödvändigheter, som ska
fullborda våra öden. Detta i förbigående.
När d:r Bjerre framhåller de rent
mänskliga värdena utan baktankar kan
han inte bli motsagd, och jag tror,
att en psykologisk metod i de politi-
ska striderna skulle vara mycket
givande, ty det är ändå till slut
människomaterialet politikern arbetar med.
Fast gud ska veta att det är lättare
sagt än gjort att vara »mänsklig» i
politik. Men det är betecknande att
d:r Bjerre inte har något så levande
intresse för att sätta Norlinds bok i
handen på en arbetsgivare, faständen,
som läsaren sett, kunde ha ett och
annat att säga en sådan person. Han
erkänner visserligen att talet om
arbetarklassens illvilja — vad är det för
tal, för resten? — att det är lögn,
men huvudsaken är den att
arbetsgivaren är en (god) människa och att
socialistagitatorns fraser är lögn. För
doktor Bjerre är Norlinds bok ett
evangelium, och det ligger onekligen något
löftesrikt i anblicken av den gamle
gode, grånade godsägaren som känner
paradiset nära och går att
återupprätta detta paradis: Att tänka sig en
gammal vacker skånsk herrgård med
ett patriarkali sk t styrelsesätt och en
husbonde som är god mot de fattiga
och i allo en verkligt human och
rättvis människa! Ar det inte den
hänförande bilden av en god
samhällsordning utan socialistiskt hat och brutal
högeranda? Ett liberalismens paradis
med tre ord.
Det är möjligt att jag misstar mig,
men bakom de här ovan citerade
raderna av d:r Bjerre över Ernst
Norlinds bok anar jag ett par bekymrade
ögon som uttrycker en stilla fasa för
vad som kan hända om socialismen
går till seger i världen. Jag har i
alla fall tillåtit mig att ta uttalandet
till förevändning för denna lilla
utläggning, och det ifrågavarande
citatets symtomatiska intresse är så stort
att en närmare efterforskning av de
psykiska fenomen som dikterat det är
berättigad. -Jag kanske gör d:r Bjerre
orätt, men hans ord framkallade hos
mig den reflexionen att han är
mycket rädd för socialisterna. I varje fall
är en sådan reflexion förklarlig, och
det ligger närmare till hands än att
förmoda en långt driven motvilja för
socialismen hos författaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
