Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Hallin, Ernst: Arbetsintensitetens problem och den ekonomiska demokratin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
TIDÉN
att all drift till vidare förbättring
av arbetsmetoden försvinner. Det
enda möjliga är premieackordet, när
dess idé fullföljes.
I praktiken förfuskas den
grundligt. För enkelhetens skull taga vi
ett exempel. Ett parti kullager
anses kunna utföras på timlön
under 50 timmar. Detta blir alltså
g r u n d t i d e n, som åsättes.
Arbetaren utför arbetet på halva tiden
och sparar alltså 25 timmar.
Dividerar man den sparade tiden med
grundtiden erhålles 50 proc. som
alltså är överskottet. Om timlönen är 1
kr. utbetalas alltså 1 kr. 50 öre pr
timme. Utföres arbetet på 22
timmar har man sparat 28 timmar och
kvoten blir 56. Då tillkommer p r
e-m i e n, som utgår med samma siffra
som kvoten överstiger 50, alltså 6.
Överskottet utbetalas alltså med 62
proc. och timlönen blir 1:62-
Nu kommer förfuskningen. När
arbetaren nått 60 proc. överskott,
anses det att grundtiden är för
rundligt tillmätt och nedsattes.
Resultatet blir alltid detsamma. Ingen
bryr sig om att gå till 60 proc.
Produktionen stagnerar och i kampen
mot åttatimmarsdagen slår man sig
sedan för sitt bröst och försäkrar,
att fabrikationen är så uppdriven,
att den icke kan ökas.
Ingenting kan vara falskare. Den
som skriver detta var i
tillfälle att i detalj följa en
standardfabrikation i högkonjunktur
men med låga priser. När ackorden
sattes, rättade man sig efter den
prestation som utfördes av en erkänt
skicklig svarvare med 16 års praktik
från olika verkstäder, och
styckeprisen blevo desamma som vid andra
fabriker i branschen. Det visade
sig, att den erfarne svarvaren nådde
ett avsevärt mindre överskott än
relativa nybörjare i branschen.
Undersökning gjordes, och mannen
förklarade, att han icke ämnade
utsätta sig för avdrag.
Försök gjordes nu med
premieackord utan begränsning
uppå t. Resultaten blevo
häpnadsväckande ur flera synpunkter.
Produktionen pr man och dag steg med
30—50 proc. allt efter handlag och
rutin. Kostnaderna för
v e r k s t a d e n s j ö n k o h a s t i g ,t,
s a m tidigt som arbetarnas
inkomster stegrades.
Vid ackordens sättande beräknades
partierna så att grundtiden 50
timmar — en arbetsvecka — kunde
användas och så att 50 proc- överskott
kunde erhållas utan särskild
ansträngning. Den vanliga timlönen
(början av år 1917) för
specialarbetare var 50 öre. I flertalet fall
nåddes 70 ända till 85 proc. överskott
eller med premie 90—120 proc.
överskott. Tim förtjänsterna blevo alltså
95 öre—1:10. Det fanns
naturligtvis ingen som helst anledning att
hålla igen. Åtminstone ansåg man
sig kunna gå till 70 proc. Misstron
mot arbetsledningens goda vilja
sitter alltid i. och det visade sig också,
när fabriken övergick i nya händer,
att man började peta på
grundtiderna. Polimasandet följde som
omedelbart och fullt riktigt svar.
Det obegränsade premieackordet
är naturligtvis icke hela rättfärdig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
