Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Hallin, Ernst: Arbetsintensitetens problem och den ekonomiska demokratin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. HALLIN: ARBETSINTENSITETENS PROBLEM etc. 107
naturerna. Man känner endast en
form för befordran, den till förman.
Och resultatet blir, att en
uppslagsrik arbetare försättes till en uppgift
— den att leda andra — som han
ej alls passar till. Han slöar
till-Och blev han icke befordrad blir
resultatet detsamma. Individualisten
är den födde arbetstränaren — jag
föredrager detta namn framför
förarbetare — och raka motsatsen till
den flegmatiske, som älskar lugnet.
Genialiteten i smått, som är
produktionens på en gång konstgödning
och befruktande regn, går sällan i
par med ingenjörsbegåvningen.
Undantag äro snillena. För en
rationell produktion är den fullt
utbildade teknikern ett levande
laboratorium, där andras idéer utformas.
Det skulle gå långsamt med
utvecklingen om endast de
uppfinnarebegåvningar tillvaratoges, som tillika
haft ihärdighet nog för att slå i sig
en oändlig mängd formler, och om
man icke skulle ha bruk för dem
som ha stor receptivitet för andras
idéer, men icke själva originalitet
nog. Produktionen har användning
för alla slagen och den ekonomiska
demokratins sak är att tillse att
ingenting förfares. En annan sak är,
att man bör ha tillfälle ersätta
felande teori med grundlig utbildning
även i en ålder över den vanliga för
skolgången, då man känner sig
energisk nog att taga igen vad inan
försummat-
Under brottandet med
arbetsintensitetens problem känner man allt
mer och mer, att det hela dock
hänger på starten och urvalet, och att
den ekonomiska demokratin över allt
annat bygger på skolan. Lärarna
bli de som lägga grunden till
produktionen, ledarna för densamma
ha sedan att mura vidare.
Demokratins skola är guldvaskningen, där
ingenting av den dyrbara metallen
går förlorad. Den ekonomiska
oligarkins skola var guldgrävningen,
där en och annan guldklimp kunde
påträffas, men det allra mesta låg
kvar till ingen nytta.
I skolorna sovras begåvningarna.
Det finns ingenting som bevisar,
att arbetarnas barn äro mer
begåvade än andra men icke heller
mindre. För samhället betyder
bottenskolan med sina påbyggnader
allenast att man får fler att välja
ur. Det är större utsikter att hitta
för samhällets utveckling värdefulla
element bland 700,000 barn än bland
20,000. Under hittillsvarande
skolformer är det tur om en
specialbegåvning i folkskolan tillvaratages,
i den demokratiska skolan är det en
stor otur om den icke tillvaratages.
Alla få lika möjligheter att tränga
fram och urvalet får göra sig
gällande. När det blir lika aktat och
ansett att vara kroppsarbetare som
tjänsteman, eller lika förtjänstfullt
att vara produktionsledare,
produktionstränare, kommersiell ledare och
nydanare som konstnär, då är man
ett gott stycke på väg.
Det är alldeles säkert lika
själs-mördande att sälja frimärken och
skriva postanvisningskvitton som att
svarva motoraxlar, och den indivi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
