Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Kautsky, Karl: Demokrati eller diktatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
herravälde sönderföllo de
egendoms-lösa i två skikt. För det ena,
hantverksgesäller eller yngre bondsöner,
är egendomslöshet en blott ett
övergångsstadium. De vänta att en dag
bli sina egna, de ha intresse av
privategendomen. Återstoden av de
egen-domslösa bildar trasproletariatet, ett
för samhället överflödigt, ja skadligt
skikt parasiter utan bildning, utan
självkänsla och sammanhållning. De
äro väl villiga att där de kunna,
expropriera besittande, men varken
villiga eller i stånd att bygga upp
en ny hushållningsform.
Den kapitalistiska produktionen
bemäktigar sig dessa egendomslösa,
vars skaror i kapitalismens början
våldsamt svälla ut. Från
överflödiga, skadliga parasiter förvandlar
den dem till de oumbärligaste
ekonomiska grundvalar för
produktionen och därmed för samhället. Den
ökar därigenom liksom genom
tillväxten i deras antal deras kraft, men
den lämnar dem kvar i deras
okunnighet, råhet och oduglighet. Den
söker t. o. m. tryeka ned hela
arbetarklassen till deras nivå. Ja,
genom överarbete, enformighet och
andefattigdom i arbetet och kvinnors
och barns arbete, trycker den ofta
nog de arbetande klasserna ned
under det tidigare trasproletariatets
nivå. Proletariatets utarmning
tilltager då i fruktansvärd grad.
Därav framkallades den första
ansatsen till socialism i strävan att
göra ett slut på det tilltagande
masseländet. Detta elände syntes
emellertid för alltid göra proletariatet
oförmöget att självt befria sig.
Borgerligt medlidande skulle rädda det,
skulle bringa det socialismen.
Snart visade det sig att av detta
medlidande ingenting vore att vänta.
Kraft och uthållighet att
genomföra socialismen kunde man blott
vänta av dem som hade intresse av
den, proletärerna. Men voro då
TIDÉN
dessa icke hopplöst förkomna? Icke
gärna alla. Ännu fanns det enstaka
skikt som i sig bevarat kraft och
mod till kamp mot eländet. Denna
lilla skara skulle åstadkomma vad
utopisterna icke förmått — genom
överrumpling erövra statsmakten och
genom denna skänka åt proletariatet
socialismen. Detta var Blanquis och
Wcitlings uppfattning. Proletärerna,
som voro för okunniga och
efterblivna att kunna organisera sig
själva och att förvalta, skulle organiseras
och ledas så att säga från ovan
genom en ur deras elit bildad
regering ungefär som jesuiterna i
Paraguay lett och organiserat indianerna.
Weitling väntade en diktator, som
i spetsen för en segerrik
revolutionsarme skulle genomföra socialismen.
Han kallade honom en Messias:
"Jag ser en ny Messias komma med
svärd för att förverkliga den förstes läror.
För sitt mod skall han bli ställd i
spetsen för den revolutionära armén, skall med
den slå i spillror den gamla
samhällsordningens murkna byggnad, leda tårekällorna
ut i glömskans hav och förvandla jorden
till ett paradis". (Ur "Garantien der
Harmonie und Freilioit" ’¾:o uppl. 1.849,
sid. 312.)
En storartad, hänförd
förhoppning. Den hade bara det felet att
den vilade endast på tillförsikten att
den revolutionära armén nog skulle
finna den rätte mannen. Om man
icke hyste denna niessiastro, om man
kommit fram till den övertygelsen
att proletariatet endast själv kunde
befria sig, att socialismen vore dömd
att förbli en utopi så länge
proletariatet icke hade möjligheter till
självförvaltning i alla organisationer, det
bemäktigar sig, alltså även i staten
— blir då icke socialismens
utsiktslöshet uppenbar vid åsynen av
proletariatets utarmning genom
kapitalismen? Så såg det ut. Men teori
och praxis visade snart på utvägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
