Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Paulsson, Gregor: Nationalmuseum som social institution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONALMUSEUM SOM SOCIAL INSTITUTION.
131
dag anordnas undervisning för
grupper av skolbarn, om lördagen
gives fri undervisning i teckning för
barnklasser och för lärare som önska
vidare utbildning. Museet leder
vidare kurser i konsthistoria för
fa-briksarbeterskor och andra som sluta
sig samman för att studera konst.
Det gives också konserter i museet.
Museet arbetar tillsammans med
skolmännen och andra av stadens
myndigheter, dess arbetssätt äro
växlande men aktuella. Om ett möte
hålles i staden inbjudas deltagarna
och visas omkring i samlingarna.
Avsikten är som museets ledare
säger, att »museets puls skall slå
tillsammans med allmänhetens».
(Uppgifterna hämtade ur Helga Eng,
Kunstpædagogik, sid. 308).
Liknande åtgärder, om också i
detaljerna lämpade efter våra
förhållanden, böra även vidtagas för vår
del. För den skull är det viktigft:
att hålla museet öppet om
kvällarna, en sak som även av
demokratiska grunder i allmänhet är
nödvändig, då det uppenbarligen är
något orättvist att som nu endast
hålla öppet om
vardagsförmiddagarna och 2—3 timmar om söndagen,
varigenom egentligen endast det
försvinnande fåtal personer, som kunna
fritt disponera sina förmiddagar, samt
några turister få bese museet.
De föreläsningar och visningar
som anordnas, böra så långt som
möjligt sträva efter att väcka de
bildningssökandes självverksamhet,
således icke ge populärvetenskapliga
konsthistoriska översikter, utan föra
publiken in i grundförutsättningarna
för det ämne de beröra. Framför
allt böra de gå ut på att lära
publiken att se. Detta är
kärnan i all konstpedagogisk
verksamhet.
Vidare bör publiken på allt sätt
äggas till självstudier. För den skull
är det nödvändigt att på ett helt an-
nat sätt än nu utveckla museets
biblioteksverksamhet.
Detta för frågan över till museets
förhållande till de studerande i
inskränkt mening, däri inbegripna
forskarna. Forskningsverksamheten bör
naturligtvis på allt sätt
understödjas. Det är lämpligare att museet
tillhandahåller redskapen härför,
böcker och avbildningsverk, fotografier
m. m, än ett annat bibliotek, det
stora statsbiblioteket. Detta emedan
en forskningsverksamhet som
bedrives i nära kontakt med museet dels
kommer detta själv tillgodo i den
mån forskare lockas till vetenskaplig
bearbetning av museets egna
material, dels är till nytta för
forskningen själv, då konsthistorisk
forskning bedriven fristående från
materialet lätt urartar till en rent
filologisk-historisk verksamhet och
således ej direkt kommer konstkulturen
till godo. Utan att på något sätt
vilja förringa den
historisk-filologi-ska forskningens betydelse, ja
nödvändighet, är dock forskning i direkt
kontakt med bildmaterialet den
viktigaste och bör på allt sätt
uppmuntras.
MUSEETS FÖRHALLANDE TILL
KONSTNÄRERNA.
Detta bör organiseras betydligt
intimare än hittills. Nu göra
konstnärerna synnerligen sporadiska
besök i museet. De äldre ser man för
övrigt nästan aldrig. Det värsta är
att de komma bara som åskådare.
För att uppmuntra verkliga studier
i museet bör man för konstnärernas
skull inrätta verkliga studiesalar,
där de kunde få tillfälle att kopiera
i första rummet lättransportabla
konstverk som handteckningar,
akvarell- och oljeskizzer, men också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
