Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Hejll, Richard: Kristendomens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkliga kristendomen, som helt
enkelt är Jesu lära om Gud såsom
allas vår fader...
I sanning underbart! Men
förutsatt nu, att detta verkligen vore så,
att Jesu lära hitintills varit
förvanskad, och att vi måste rena och
modernisera den — vad svarar för,
att denna uppfattning, som nu göres
gällande, och som vilar på
vetenskapens hittillsvarande resultat, att den
också allt framgent skall visa sig
vara den rätta; att den, kort sagt,
skall utgöra det slutgiltiga och
absoluta svaret på frågan om
kristendomens väsen? Kunde det icke
fastmera tänkas, att vetenskapen och
filosofien under sin fortskridande
utveckling en vacker dag når fram till
helt andra resultat än de nuvarande;
att de exempelvis stricte
vederlade myten om »själens» tillvaro och
odödlighet, påvisade orimligheten av
en guds tillvaro och obehövligheten
av en sådan moral som den kristna;
att de med andra ord bortryckte
grundvalarna för även den
Gud-Faderstro, som man nu
proklamerar såsom sann kristendom? Eller
vågar herr Linderholm gå i borgen
för, att mänsklighetens filosofi
aldrig någonsin skall taga denna
riktning? Och om han vågar det,
vilket i sanning skulle synas mig bra
djärvt, varpå stöder han då denna
sin övertygelse? — — Blir det icke
fastmera endast ett nytt dogma,
detta som man nu slagit fast såsom
»kristen tro», och som för dagen
måhända kan bringas i
överensstämmelse med både »vetenskapens
resultat» och Jesus av Nazareths
förkunnelse. Men huru länge skall
denna harmoni kunna upprätthållas?
I själva verket är detta den svaga
punkten, som väl kan fördöljas för
de fåvitske, men som icke ens herr
Linderholms dialektik skall kunna
överskyla för den filosofiskt
kunnige. Det behöver endast påpekas,
att det alls icke, såsom herrar
teologer låta påskina, råder någon
enighet i filosofiska kretsar rörande
frågan om den religiösa trons
sanningsvärde, och att i varje fall de
klara förnekarna av Gud, själ och
odödlighet äro minst lika talrika som
bekännarna. Det kan vidare
erinras om, att filosofen Kant så
tämligen grundligt slagit ihjäl alla
teologiska bevis för Guds tillvaro och
själens odödlighet, och att
Schopenhauer, Feuerbach, Nietzsche och
andra predikat en filosofi, som går
stick i stäv mot kristendomens, även
i dess nya gestalt. Det kan erinras,
om den panteism och rena
jordelära, som allt fler och fler tänkande
människor bekänna sig till, och
hurusom tron på en personlig,
överjordisk Gud och på människans
himmelska bestämmelse blir oss
»moderna» allt mera främmande och
obegriplig.
Med ett ord: det är alls icke
så, som man nu från teologiskt håll
söker påskina, att nämligen
vetenskapen och filosofien på det stora
hela skulle stödja denna nya
»kristendom», än mindre säkert att den
för all framtid kommer att göra det.
Men därmed undanryckes också den
nya religionen det stöd, som den
kunde vänta sig från detta håll, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
