Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Hejll, Richard: Kristendomens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de flesta fall med herrar
vetenskapsmän och teologer, vilka, när de skola
resonera om en filosofisk fråga,
sällan besinna sig på de principer, som
ligga till grund för deras argument
och slutsatser. Detta är emellertid
alldeles nödvändigt, om vi skola
förstå den här frågan om kristendomen
i grunden.
När herr Linderholm och hans
vänner anse sig berättigade att utan
vidare förkasta de kristliga
dogmerna, emedan dessa strida mot
förnuftet och den vetenskapliga
sanningen, så stödja de sig därvid på
en princip, som för oss moderna är
självklar, men som för
religionen i alla tider, så ock för
kristendomen, saknat all gällande kraft.
Denna princip kunna vi kalla den
vetenskapliga
sanningsprincipen, och den säger kort
och gott, att vi icke skola erkänna
något för sant och riktigt, som icke
genom erfarenheten och
förnuftet visats vara så. Denna
princip har visst icke alltid varit så
självklar, som den nu synes oss vara;
den är tvärtom ganska ny, och har
först efter svåra strider, om vilka
filosofiens historia kan förtälja, trängt
igenom. Den fanns visserligen för
2,000 år sedan även, inom den
grekiska filosofien, men att den då
icke förmådde göra sig gällande och
bli var mans egendom, det ha vi
framför allt kristendomen att
tacka för. Ty denna var och är
till sitt innersta väsen, liksom varje
religion, fientlig mot denna princip,
som den alls icke erkänner, eller
blott underordnat. Att påvisa detta
i detalj går naturligtvis icke här
— jag behöver endast hänvisa till
det, som varje teolog vet, och om
han vill vara ärlig, måste erkänna.
Den religiösa »sanningen» har för
kristendomen till alla tider i sista
instans vilat på, icke erfarenhet och
förnuft, utan uppenbarelse och
auktoritet, för katolicismen
kyrkans, för protestantismen Bibelns
auktoritet. Men dessa, den religiösa
trons och vetandets källor äro,
såsom var och en lätteligen ser,
absolut oförenliga med, ja direkt
stridande mot den vetenskapliga
forskningens principer, som heta
erfarenhet och förnuft. De äro i själva
verket irrationella,
förnuftsvidriga, paradoxa, och så är ju också
den religiösa trons väsen.
Men människorna äro inga
principer, de äro fastmera andliga
konglomerat av mot varandra stridande
principer; de behöva icke endast
tro utan även veta, icke endast
auktoritet utan även självständighet;
därför har det till alla tider varit
så, att man genom förnuftsskäl sökt
klargöra för sig trons väsen och
bevisa de religiösa dogmerna. Så har
den s. k. teologien uppstått —
ett missfoster visserligen, men dock
en ganska naturlig produkt. Och
så ha den religiösa och den
vetenskapliga sanningsprincipen till alla
tider kämpat med varandra om
herraväldet över människans själ —
till dess att den senare nu omsider
vunnit överhanden. Men därmed är
också religionen, inklusive
kristendomen, dömd till undergång.
Det är detta man icke vill erkänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
