Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1919 - Hejll, Richard: Kristendomens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det klassiska uttrycket för
densamma, och som sedan otaliga
gånger givit sig uttryck i dessa djupt
kristliga andaktsböcker, för vilka vi
moderna stå totalt främmande: i
Chrysostomus Homilier, i
Augustini Enchiridion, i Benedikts
klosterregler, i Kempis Imitatio
Christi, i Luthers Postilla, i Scrivers
Själaskatt, i Kierkegaards Kristelige
Taler, och i många andra skrifter,
vilka för otaliga människor utgjort
och utgör hjärtats enda sanna tröst
och hugsvalelse.
Och denna kristliga anda är det,
som man nu vill utplåna, genom
att borttaga dess dogmatiska
uttryck, sedan andan själv blivit
människorna främmande! Märk väl: jag
protesterar icke häremot, jag
endast konstaterar faktum, men
jag anser det vara av största vikt
påpeka, att det sålunda icke, som
dessa herrar låta påskina, endast rör
sig om avskaffandet av en del
dogmer och spekulationer, utan just
om den kristliga andans
utplånande, den kristna
människotypens försvinnande.
Detta bör man lägga märke till,
ty därpå beror hela frågans
lösning.
Frågar man slutligen, huru denna
anda då är beskaffad, så måste
svaret härpå hålla sig till det för
religionen och kristendomen allra
väsentligaste, med bortseende
ifrån sådana drag, som ha sitt
ursprung i individuella, nationella,
historiska och andra egendomligheter.
Det utmärkande för den religiösa
andan är emellertid individens
fullständiga
underkastelse under en förment högre makt,
vars vilja är hans lag, och vars
tjänande är hans högsta salighet. För
den kristna andan tillkommer
såsom särskilda kännetecken, vilka
skilja denna religion från andra
religioner, erkännandet av Kristus (icke
Jesus av Nazareth) såsom
människornas frälsare, tron på denne
Kristus såsom »Guds son» och
efterlevandet (imitatio) av hans
befallningar. Den kristna livsstämningen
bottnar i en djup känsla av
människans egen vanmakt, syndfullhet
totala oförmåga att av egen kraft
höja sig upp ur »syndens dy» och
föra ett heligt leverne. Härtill
höves det en hjälpare, och denne
är Kristus. Tron på honom
förmedlar åt människan Guds nåd, som
är den enda religiösa kraftkällan vi
kunna ösa ur.
Det är tydligt nog, att denna
känsla av vanmakt och syndfullhet
(arvsynden!), som präglar den sanne
kristne, uppenbart strider emot den
moderna människans känsla av egen
kraft och förmåga att leva ett rätt
liv, hans utpräglade självständighet,
hans vädjan till förnuft och
erfarenhet, hans vilja till makt och rätt och
ett förnuftigt gestaltande av den
jordiska tillvaron. Kommer därtill den
kristnes Jenseitstro och ringaktning
av det jordiska, som för den
moderna människan är obegriplig och
onaturlig, så förstår man lätt, att
det är lika svårt att förena dessa
bägge, som att förena eld och
vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
