Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1919 - Hejll, Richard: Kristendomens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1Ö0
TIDEN
giösa medvetande» dekretera både
det ena och det andra om hur han
bör vara beskaffad. Det är nu icke
längre denna fruktansvärde och
ab-solute Oud ovan molnen, för vilken
människan krälade som en mask i
stoftet, som nog kunde vara nådig
och kärleksrik när så behövdes, men
vars heliga vilja oblidkeligt skulle
råda — det är icke han, som längre
dyrkas av våra modernt »kristne».
Det är fastmera en beskedlig och
eftergiven gammal kurre, som låter
sig kommenderas och hundsvotteras
efter behag av sina myndiga och
härsklystna »dyrkare», vilka
omforma och anpassa honom efter vars
och ens behov, allt som det lyster
dem. Det är med andra ord icke
längre G u d, som är det högsta och
absoluta, utan människan; och
då i människan icke finnes den
absoluta och oryggliga måttstocken,
utan allt är svävande och
»relativt», så betyder detta, att kravet på
absolut underkastelse, absolut
sanning fått ge vika för det mänskligas
relativitet och godtycke. Aldrig
någonsin har väl Feuerbachs lära om
Gud såsom en människans fria
skapelse erhållit en så glänsande
bekräftelse som i våra dagars moderna
teologi och moderna »kristendom»!
Icke ens Jesu uppfattning av Gud
såsom allas vår »fader» skall i
längden kunna emotstå trycket av den
mänskliga kritiken och
självmedvetenheten. Det skall väl alltid
finnas en del folk, som må väl av at¾
föreställa sig Gud på detta sätt,
men intet mänskligt maktspråk skall
lyckas dekretera, att denna uppfatt-
ning är den högsta och bästa.
Redan Schleiermacher var som bekant
djupt insnärjd i denna förföriska
p a n t e i s m, som predikades av den
mystiske Spinoza (och senare av
Nietzsche), och som drar allt fler
och fler andar till sig. Det är
tydligt nog, att denna »gudsbegreppets
omvandling» intimt sammanhänger
med djupgående förändringar av
hela människans andliga strukter,
eller rättare endast är ett uttryck
för denna.
Utbredandet av den »gudlöse»
Spinozas hädiska lära, vilken förr
knappast fick nämnas, är ett tecken
på, hurusom människorna alltmera
bli medvetna om det sista av de
stora religiösa problemen: det om
Guds existens. Vilken oerhörd
förändring människorna genomgått
under de sista 100 åren, visas
måhända bäst av deras
ställningstagande till denna fråga, nu och fordom.
Att d å, när kristendomen ännu
härskade oinskränkt, våga betvivla
Guds existens, var ju något
oerhört och häpnadsväckande, ja
straffbart inför lag; nu däremot finnes
det ju bland »bildade» människor,
även »kristna», knappast någon, som
äger en levande tro på Gud.
Man »tror» på denne gud mera av
teoretiska än av praktiska skäl; han
utgör för dessa människor mera ett
intressant diskussionsföremål än den
tillvarons medelpunkt, som han ju
borde vara. Vad det betyder, att
tro på en personlig Gud, har ingen
klargjort för sig. Intet visar detta
bättre än teologernas andelösa
deklamationer över hans väsen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
