Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1919 - Hejll, Richard: Kristendomens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICHARD HEJLL: KRISTENDOMENS UPPLÖSNING. i ti i
deras hycklande bedyranden att
hava »erfarit» honom. Vad de
verkligen erfara, är endast sin egen
förstuckna och omättliga
härsklystnad. Här ligger denna gudstros
väsen förborgat.
Ännu sämre beställt är det med
tron på »ett saligt, evinnerligt liv».
Vad man på modernt håll egentligen
menar därmed, är svårt att säga, då
man visligen aktar sig för att
omtala det. Den djupa motvilja, som
varje verksam nutidsmänniska erfar
inför den gamla kristendomens
skönmålningar av »den himmelska
saligheten», och de oöverstigliga
svårigheter som tanken erbjuder för
denna föreställnings förverkligande,
ha så småningom alldeles
undergrävt och utplånat densamma. De
flesta människor, även djupt
allvarliga, rycka på axlarna vid dess blotta
nämnande. Man gitter icke ens
spekulera däröver. J o r d e 1 i v e t är
oss nog — se där människans enda
sanna bestämmelse!
Jordeinstinkten har äntligen gått människorna i
blodet — alla drömmar om en
»salighet» på andra sidan döden
betraktas som sjukliga och förryckta.
Inför detta sakläge har också
teologien så småningom slagit till
reträtt. Den »eviga saligheten»
tolkas numera sällan rent bokstavligt,
en sådan dårskap vågar ingen tillåta
sig, utan- man talar mystiska ord
om en »evighet» här i tiden, om
Gudsriket här på jorden, om en
»salighet», som betänkligt smakar av
modernt-etiska och estetiska
synpunkter. Det är alldeles uppenbart
att tyngdpunkten förskjutit sig: jor-
Tiden n:r 4, 191’.).
delivet är icke längre, såsom för den
gamla kristendomen, en jämmerdal
och en prövningens, en
förberedelsens tid, det är icke längre medel
blott, utan har blivit
självändamål, och den »kristnes» strävan går
icke längre ut på att förbereda sig
för ett kommande liv, utan att göra
just detta enda verkliga liv till ett
sant Guds rike på jorden.
Det är tydligt, att detta måste
innebära en fullständig omvälvning
av synpunkter och värderingar, en
omvälvning av vida mer djupgående
art än den, som herr Linderholm
söker åstadkomma. Likväl ligger
den implicite innesluten i de
grundsatser, som han proklamerat, och
konsekvenserna skola förr eller
senare dragas av fler än mig. Den
ärlighet, som herr L. så
skrytsamt proklamerar, gäller endast till
en viss grad. När konsekvenserna
bli alltför besvärande, säger man
stopp och blandar bort korten med
vackra talesätt. Men sådant går icke
i längden.
Det är nog en riktig! iakttagelse
av Schopenhauer, att gudsbegreppet
endast behöves såsom garanti för
tron på ett »liv efter detta». När
denna tro har upphört, måste även
tron på en Gud försvinna. Också
har man svårt att förstå vad en
sådan gud skall vara bra för, då all
vår strävan inriktas på det jordiska,
som ju dock, hur det än må gestalta
sig, i sista hand är människans
eget verk. Vi vänta oss icke
några under eller något gudomligt
ingripande där. Och även om det
medgåves, så bleve ju denne gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
