Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1919 - Hejll, Richard: Kristendomens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
TIDEN
människor utan undantag, och att
utrota min naturliga egoism.
Behöver det sägas, att dessa Jesu
fordringar, allmänt tillämpade, skulle
kullkasta rättssamhället och
pris-giva mänskligheten åt skurkars och
bedragares godtycke?
Lika omöjligt är det att av andan
i Jesu moral finna någon sanktion
av den pliktmoral, som råder i våra
moderna samhällen. Jag vet icke,
varpå de moderna teologer stödja
sig, som vilja göra Jesus till en
samhällsmoralist, men det vet jag,
att de däruti ta grundligt miste.
Samhälle och stat var något, som
helt enkelt alls icke
intresse-serade honom, så mycket mera,
som han ju väntade världens snara
undergång. Men huvudsaken är
den, att synpunkten för honom var
en helt annan: han såg människans
enda uppgift i att omvända sig till
tron på Guds rike, att förändra sitt
sinnelag och handlingssätt, att i
stället för »plikterna» och
rättsanspråken sätta kärleken till nästan. Detta
var det enda nödvändiga, och
tilllika absolut nödvändiga,
såvida icke evig fördömelse skulle
följa. Samhällets bud och fordringar
voro honom likgiltiga -— det var
först den senare kristendomen som,
tvingad av omständigheterna,
nödgades lägga större vikt vid »den
jordiska kallelsen».
Att pliktmoralen och
kärleksmoralen i grunden äro oförenliga, visas
bäst av sådana fall, där samhället
tvingar den enskilde till grymhet,
likgiltighet, hat och våld mot sin
nästa. Pliktmoralen söndrar män-
niskorna från varandra, genom att
uppresa oöverstigliga skiljemurar
mellan dem; kärleksbudet förenar
dem alla, genom att tala till deras
hjärtas innersta. I de nationella
lidelserna och kraven kommer
konflikten till fullt utbrott. En verklig
Jesu lärjunge kan naturligtvis aldrig
bära vapen mot sin nästa. Jag
betraktar detta som så självklart, att
det är onödigt spilla ord därpå; lika
lite som jag gitter röra vid de
vämje-liga försök att bevisa motsatsen, som
ju till alla tider gjorts av kristna
hycklare.
Slutsatsen blir alltså denna, att
det helt enkelt icke låter sig göra,
att återvända till Jesu religion,
sådan den verkligen var, befriad från
senare tillsatser, om man nämligen
verkligen vill göra allvar av
denna »religion». Men ingen bör
heller tro att sådant åsyftas av dem,
som nu säga sig hysa dylika
avsikter. Man plockar bort och
stryker ut, omtolkar och förvanskar allt
sådant i Jesu förkunnelse, som för
den moderna människan är
obehagligt och orimligt, och när det icke
går längre på detta sätt, så nöjer
man sig med en rent estetisk
beundran, en hycklande och
deklamatorisk hänförelse, en svärmisk
lögnidealism, som man icke ett
ögonblick tänker på att förverkliga.
Denna nya religion är också
utpräglat estetisk, d. v. s. ett
tankens, känslans och inbillningens
verk. Även detta är typiskt
modernt, så till vida som den
moderna människotypen är omedvetet
estetiserande, betraktande, njutande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
