Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1919 - Ahlberg, Ernst Alex.: Proletärer och proletärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. AHLBERG; PROLETÄRER OCH PROLETÄRER.
183
överklassen — de behandlas senare
— så finner man å ena sidan den
mer eller mindre bildade mannen
med dåliga affärer och å andra sidan
kroppsarbetaren med dåliga kläder.
Att tala om affärer i det senare
fallet överensstämmer inte med
terminologisk reda. (Det gäller
fortfarande idealfall.) Och det springer
genast i ögonen att dessa båda
lever under olika ekonomiska
betingelser. Det är en oerhörd skillnad
mellan växelryttaren och arbetaren
som inte har någon annan
låneinstitution än pantbanken. De bådas
kreditförhållanden är också mycket
olika till den senares nackdel.
I allmänhet finns det en ganska
stark klassaltruistisk instinkt även
hos den s. k. överklassen. (Man
glämmer gärna detta faktum på
liberalt håll.) Och
överklassproletären har nästan undantagslöst
försänkningar i bättre situerade
kretsar så att det oftast fordras något
slag av fysiska och psykiska defekter
i hans konstitution för att han ska
duka under. Detta resonemang kan
förefalla som ett något godtyckligt
generaliserande, men fallen av
»icke-själv-förvållad» fattigdom är med
säkerhet vida flera inom den
kroppsarbetande klassen än inom den
»intellektuella» överklassen.
Dock — allt detta är
oväsentligheter. Allt proletariat är en
produkt av den nuvarande
samhällsordningen.
Men det finns en grupp
underbetalda löntagare, som faller
alldeles utanför det här resonemanget,
den grupp som jag nyss kallade
psevdoproletärer inom överklassen,
dessa personer av burgna
borgarfa-familjer som utför arbete för hur
liten lön som helst. Och detta
psevdoproletariat är en död hand på
det verkliga överklassproletariatet. I
privata flickskolor — för att nu bara
ta ett godtyckligt exempel —
betalas för närvarande löner långt
under existensminimum. 150 kr. i
månaden för lärarinnor med mångårig
anställning i en skola är
naturligtvis närmast en oanständighet. Man
nöjer sig med det, därför att man dels
har en utpräglad motvilja mot att
bråka om pengar »som andra
socialister» och dels inte just behöver
mer. Denna förnöjsamhet, som
förefaller tilltalande för många upphöjda
andar, är ett brott mot de verkligt
fattiga kamraterna inom facket. Men
även dessa verkligt fattiga tycks i
stor utsträckning vara nöjda med sin
lott och anse sig tillhöra — för att
tala med Tidningen Kalmar — de
yrkesgrupper som inte vill betraktas
som proletariat och som ytterst
sällan ropar på social revolution, etc.
Det är just denna ståndpunkt som
från vår synpunkt inte är någon
dygd utan en dumhet, och man har
mer än en gång från
socialisthåll haft anledning att
uttala en stilla undran över
dessa proletärers
obenägenhet att följa
socialismens paroll. Men den liberala
intelligensen må peka aldrig så
utmanande på dessa proletärer och
demonstrera dem som bevis för
socialismens maktlöshet att lösa de
sociala problemen. Det är dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
