Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1919 - Sköld, P. E.: Om orsakerna till jordbrukets avfolkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER EDVIN SKÖLD: OM ORSAKERNA TILL etc.
227
ventarier nedlagda kapitalet och
rörelsekapitalet. Här har man ingen
statistik att gå efter. Inga som helst
hållpunkter för en beräkning. Vi
måste nöja oss med ett allmänt
resonerande. Man behöver blott ha en
mycket ytlig kunskap om lantbrukets
förhållanden för att kunna säga, att
driftskapitalet ökats enormt.
Omläggningen till ökad
ladugårdsskötsel och de moderna
lantbruksmaskinerna och redskapen ha
nödvändiggjort detta.
Om man räknar med, att
driftskapitalet före kriget uppgick till en
tredjedel av ett jordbruks värde,
torde man vara på den säkra sidan.
Och till mer än en miljard kan
sålunda inte ökningen av jordbrukets
driftskapital uppgå. Denna miljard
förräntas av de sparade arbetslöner,
som uppkommit genom flykten från
jordbruket.
I runt tal hade ju
jordbruksbefolkningen minskats ined 325,000
människor, detta betyder 325,000
människor mindre för jordbruket att
underhålla. Och om man sätter en
persons existensminimum i medeltal till
180 kr. pr år. det är ju som bekant
den summa som
folkpensioiieringsla-gen fastställde — och ingen kan väl
anse detta för högt tilltaget — så
gör detta årligen omkring 60
miljoner kronor, d. v. s. 6 % ränta på en
miljard.
För övrigt kan ju, om så skulle
anses nödigt, driftkapitalet ökas med
ytterligare 100 %, enär jordbrukets
avkastning, såsom ovan visats, ökats
än mer. Spannmålsproduktionen
med 100 % och potatisproduktionen
visserligen endast med 60 %, men
sockerbetsproduktionen med inånga
hundra % och den i samband med
utvidgade ladugårdsskötseln stående
foderrotfrukts- och höproduktionen
likaledes. Och hur mycket just
ladugårdsskötseln ökats, undandrar sig
nästan varje beräkning, men allt
tyder på, att vi just här ha den allra
väldigaste stegringen. Även om
man medräknar en del andra källor
för produktionskostnad, såsom
konstgödning m. m., så är likväl
marginalen så bred, att man tryggt kan
påstå, att jordbrukets nettoavkastning
ävenledes stegrats högst betydligt.
Detta bestyrkes ju också av vår
dagliga erfarenhet. Den som är gammal
nog — det är ju visserligen icke
undertecknad — att erinra sig
lantbrukarnas ekonomiska ställning på
70-och 80-talen och jämför den med
deras ställning före kriget, måste
medge, att välståndet tilltagit oerhört.
Detta välstånd, som under krigsåren
vuxit till förmögenhet, är ju ett
förhållande, som faller utanför denna
undersökning. Men har nu
lantbrukarnas välstånd stigit, d. v. s.
jordbrukets netto blivit större, då faller
det av sig själv, att jordbruket skulle
förmått betala högre löner, än vad
det gör.
Och härmed kan man väl anse den
andra frågan med ja besvarad.
Svaret på den tredje frågan:
’’Existerar någon konkurrens om
arbetskraften mellan jordbruk och
industri?" kommer som en följdsats
till svaret på förra frågan. Om det
skulle förefinnas en sådan
konkurrens, då borde helt naturligt därav
följa, att jordbruket bleve tvingat
att spänna alla sina krafter att
betala så höga arbetslöner som möjligt
för att för sin del få behålla
arbetskraften. Men i förra artikeln slogs
just fast, att jordbruket mycket väl
skulle förmått betala ett högre
arbetspris. Och tack vare detta är det
klart, att någon verklig konkurrens
icke existerar.
Att så är fallet, bevisas ju även
därav, att om en konkurrens finnes,
skulle antingen jordbruket förlora i
konkurrensen — och det är ju detta
jordbrukarna påstå — och därmed
skulle naturligtvis följa jordbrukets
förfall och tillbakagång — den
föregående utredningen vederlägger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
