Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1919 - Olberg, P.: Folkhushållningens sammanstörtande i Sovjetrepubliken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. ÖLBERG: FOLKHUSHALLN. SAMMANSTÖRTANDE etc.
251
vägen för spekulationen.
Smyghand-larne äro så att säga en enligt sin
sociala ställning mäktig klass i våra
dagars Ryssland. På dem beror det
huvudsakligen, om folket skall få
några livsmedel. Vägrar detta
officiella och skenbart bekämpade
system att fungera, då blir följden
ofelbart ett elementärt utbrott av folkets
primitivaste instinkter, och
regeringen kommer i fara. Och så ger sig
regeringen stillatigande tillfreds med
denna lika illojala som rö varaktiga
och oetiska handel.
Liknande företeelser varsna vi
inom industrin. I stället för högt
utvecklade fabriker uppstå små
verkstäder, som dock utan särdeles goda
resultat bemöda sig om att
åtminstone tillfredsställa folkets mest
brännande behov. Varken repressalier
eller regeringsdekret kunna hindra
dessa små privatföretags tillväxt.
Ekonomiska nödvändigheter äro
starkarc än dekret.
II.
AGRARPOLITIKEN I
SOVJETRYSSLAND.
Liksom handeln och industrin
drabbades jordbruket på det
svåraste av sovjetregeringens åtgöranden.
I analogi med de dekret, som gjorde
arbetarne till eirvåldshärskare över
industrierna, lämnade jordlagen av
den 27 januari 1918 bönderna full
frihet vid lösandet av jordreformens
kardinalfrågor. Bönderna
arrangerade en spontan uppdelning av
storgodsen. Blott i enstaka fall förekom
någon organisation. Om man
betänker, hur olika förutsättningarne för
jordbruket äro i Ryssland och vilken
brokig massa bondeklassen
innefattar, är det ej svårt att föreställa sig,
att en dylik lösning av agrarfrågan
blott kunde leda till negativa
resultat.
I kraft av lagen av den 27 januari
1918 övergingo i sovjetrepublikens
22 guvernement av 16 miljoner
de-sjantiner 12 miljoner — således 81
proc. — i bondehänder. Man skulle
kunna tro att en sådan ökning av
egendomen skulle förbättra de små
jordbrukarnes ställning. Men detta
är ett misstag. Blott enstaka
grupper drogo någon fördel av
jordfrågans oreglerade lösning. Större
delen av bönderna och framför allt
konsumenterna ledo svår skada
därav. Ty den exproprierade jorden kom
ej alltid i händerna på dem, som
förstodo att bruka den, eller på dem,
som verkligen behövde den. Andra
ogynnsamma omständigheter
tillkommo dessutom. Ehuru de förmögnare
bönderna anbefalldes att omedelbart
efter dekretets utfärdande i form av
köp eller arrende avträda jord till de
fattigarc, blev en del av jorden
oodlad. Ty det fattades ej blott
jordbruksmaskiner och utsäde utan också
den stadsindustri, som skulle kunnat
egga till en produktion utöver det
egna behovet. Men framför allt
saknade bönderna säkerheten att få
behålla sina andelar, då den nya
fördelningen av jorden ännu ej är
fastställd genom införande i jordebok,
och då regeringens auktoritet i
böndernas ögon ej är tillräcklig.
Vid jordens fördelning skonades
naturligtvis icke de större godsen
med deras höga kultur och intensiva
drift. Det står fast, att
avkastningen av dessa gods före kriget var en
och en halv till två gånger större än
bondgårdarnas. Klyvandet av
storgodsen har således nedsatt
jordbrukets produktivitet och minskat
tillförseln till torgen. Livsmedelskrisen
i städerna har därför ytterligare
ökats genom denna åtgärd.
Det är ej utan sitt intresse att
erinra därom, att Lenin, innan han
tillträdde regeringen, var direkt
motståndare till jordfördelning enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
