Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1919 - Wiik, Karl H.: Ur gamla papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL H. WIIK: UR GAMLA PAPPER.
285
gycklerier". Dessa blevo strängt
förbjudna såsom inkräktande på
arbetet. Av samma orsak förbjödos "fri
Måndag, spatzergång och annan
fåfänga". Men så begiven tyckes den
mänskliga naturen vara på
spatzergång och annan fåfänga, att fastän
förbudet mot dessa synder
upprepades i varenda skråordning och
hallordning, som under "frihetstiden"
utkom, klagades dock ständigt den
tiden över, att sagda missbruk ej
kunde fås utrotade.
Inom manufakturindustrin var
varje mästare ansvarig för det
arbete, som han av ’ ’förläggaren’’
mottog till utförande, och de gesäller som
av honom i sin tur mottogo arbetet,
voro gentemot honom ansvarige. Vad
de mottagit och avlämnat,
upptecknades i motbok. Genom talrika
detaljerade stadganden föreskrev lagen,
huru vissa slag av arbeten skulle
utföras, och stadgade olika straff för
överträdelser av dessa föreskrifter.
Arbetarne förmanades att hålla sig
till en och samma arbetsgivare, icke
"sjelf swåldigt löpa ifrån den ene til
den andre’’; avvek någon olovligen
sin tjänst, så gavs av myndigheterna
handräckning för hans återskaffande,
och han dömdes till 50 dalers böter
eller vid bristande betalningstillgång
till spöslitning. Arbetare, som bodde
hos arbetsgivaren, fick ej förvara sin
kista annanstädes. Detta stadgande,
som torde berott på misstanken, att
arbetaren i annat fall skulle bestjäla
sin husbonde, kvarstår ännu i
Finlands legohjonsstadga som ett minne
av 1700-talets betraktelsesätt.
Också i löneförhållandena ingrep
staten reglerande, ity att stundom
för vissa yrken bestämdes, vad
arbetslönerna där skulle utgöra.
Sålunda stadgas i 1766 års
"Hammar-Smeds-Ordning", att en smed skall
erhålla 1 à \y2 daler silvermynt för
ett skeppund järn, förutom bostad,
innefattande stuga ocli kammare
jämte visthusbod och fähus samt bete
för en ko. Lönen skulle
smedmästaren dela med sina medhjälpare så,
att han själv fick 5/12, mästersvennen
Vi2 ocn smedsdrängen 3/12. Och
lagen tillägger tröstesamt, att "när
Smeder på förberörde sätt lönas och
Bruksägare med dem Lagliga
hushållar, bör ej betydelig Smedsskuld
kunna uppkomma" — något som
alltså med dittills gällande villkor
måtte ha varit vanligt.
I den samma dag utfärdade
’ ’Masmästare-0 rdningen’’
föreskrevos ävenså arbetarnes löner, och om
de överskredos, drabbades både
arbetsgivaren och arbetaren av 20
dalers böter, varjämte det
överskjutande lönebeloppet tillföll
bergslagens fattigkassa. Samma lag
inskärpte hos mas mästarne, att de
borde "tilhålla de andre Arbetarne, til
att wara flitige, nyktre och trogne".
Inom flertalet yrken läto sig icke
löneförhållandena överhetligen
regleras. I stället ålades de för
manufakturindustrins behov inrättade
hallrätterna, jämte det de hindrade
varuprisernas överdrivna stegring,
att jämväl tillse att arbetarna "wäl
och redeligen, samt för billigaste
Arbetslön förfärdiga sin gärning"
(1739). Eftertryckligast inskärpes
detta i 1770 års "Hall-Ordning",
vars III Art. 7 § förtjänar att i sin
helhet återges. Den lyder:
"Arbetslönerne för Gesäller eller
andre Arbetare må Idkare icke höja
vid Tjugu Dalers bot. Fordrar nå
gon Gesäll eller annor Arbetare
högre arbetslön, än allmän bestås,
böte Tio daler. Begär han för sådan
orsak avsked, ware skyldig at
(iwarblif wa dubbelt så länge, som eljest
föreskrifwes, om Husbonden det
äskar. Sammansätta sig Gesäller eller
andre Arbetare, i upsåt at orsaka
stegring i arbetslönerne, plikte hwar
sine Tjugu daler, men
uphofsman-nen och den, som med skrifters up-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
