Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1919 - —n: Hantverksliv under äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—n: HANTVERKSLIV UNDER ÄLDRE TIDER.
323
Man förstod också på ett
skickligt sätt att anpassa sig därefter,
att utnyttja de förmåner, som man
erhållit. Man finner icke så få
personer under sextonde, framför allt
under sjuttonde århundradet,
tillhörande denna samhällsklass, som
medlemmar av städernas råd och
av det svenska borgarståndet.
Många av dessa hantverkare
arbetade sig sålunda icke allenast upp
till en betydande ställning i
samhället, utan också till avsevärd
förmögenhet. Därigenom blev man
också mera i tillfälle att öva tryck
på dem, som hade att styra och
ställa vid ordnandet av dess
angelägenheter. Gång efter annan fick
man sina privilegier förbättrade och
genom den allmänna skråordning,
som utfärdades av Karl XI :s
förmyndareregering nådde man
privilegier, rättigheter och skyldigheter,
som icke lämnade mera övrigt att
önska. Visserligen hade varje gille
rätt att ytterligare införa vissa
detaljbestämmelser, lämpade efter
yrkets art och beskaffenhet, men i
stort sett skulle detta
»general-ämbetsskrå» vara gällande. Som
detta i icke ringa mån ger en
avspegling av 1600-talets
hantverksliv, skola vi här nedan något
redogöra för detsamma.
Inom varje ämbete skulle finnas
en ålderman med två eller fyra
bisittare. Allt efter detsammas
storlek. Var och en av dessa hade att
efter gjort val på rådstugan avlägga
ed. Ingen kunde undandraga sig
dessa förtroendeuppdrag. Den som
nekade att emottaga ett sådant
skulle första gången böta 3 daler
till ämbetslådan samt andra gången
dubbelt, varjämte man för varje
gång hade att erlägga en daler till
stadens fattige.
Ålderman och bisittare hade att
på alla sätt söka »ämbetets gagn
och nytta». De fingo icke se mellan
fingrarne i fråga om »bönhasar», (de
som icke på vederbörligt sätt lärt
sig ett yrke, men likväl bedrevo
detta) ej heller med dem, som hade
att sina mästerstycken förfärdiga.
Vid trätor mästare eller gesäller
emellan hade de att söka
åstadkomma förlikning. Vidare var det
stadgat, att den som en gång nått
denna värdighet, skulle förbliva vid
denna så länge han levde,
förutsatt att han själv icke av en eller
annan orsaks skull lämnade detta
eller också uppförde sig på ett
sådant sätt att han av borgmästare och
råd förklarades avsatt.
Ålderman och bisittare voro
skyddade för förföljelse från
yrkesbrödernas sida. Ingen fick visa dessa
förtroendemän sidovördnad eller
ohövlighet. Den som detta gjorde
skulle, om det gällde åldermannen,
därför böta 3 daler, samt hälften
för bisittarne. Sak samma om det
var åldermannen, som på ett
olämpligt sätt utfor emot gillesbröderna.
Gick någon av dessa så långt att han
»lade hand» på någon av de förre
skulle han för åldermannen böta 6
och för bisittarne 3 daler. Om
någon tredskade att utbetala honom
ådömda böter skulle denne erlägga
en fjärdedel emot vad som förut var
stadgat.
Yngste mästaren inom ett
hantverksgille gick under benämningen
»ungbroder». Denne hade att gå
ämbetets och åldermannens ärenden
i allt vad som rörde gillet och dess
angelägenheter. Denne fick icke
lämna staden utan att först säga
ålderman och bisittare till. Vägrade
han att utföra de uppdrag, som
honom tillkomme hade han att för
varje gång böta en daler. Samma
böter gällde om han försummade att
tillsäga någon ämbetsbroder, som
han i ett eller annat avseende hade
att säga till.
I det hus, där gillet eller ämbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
