Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Linder, Erik: Kapitalknappheten och vårt fallande penningevärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
TIDÉN
fattning om riktlinjerna för vår
penningepolitik, som riksbanksledningen
vid olika tillfällen uttalat. I det
bekanta för ett par månader sedan till
finansministern avgivna svaret på
prof. Wicksells skrivelse rörande
riksbankens diskontopolitik
motiverar riksbanksledningen den låga
diskont osa tsen med att industrin måste
hållas i gång, och pengar måste
skaffas för detta ändamål, antingen
diskontot är högt eller lågt. Samtidigt
avböjes varje ränteförhöjning.
Egentligen säger ju denna
ståndpunkt endast, att de kapitalanspråk
som näringslivet, staten och
kommunerna framkomma med vid
gällande räntefot, just utgöra det
minimum som måste tillgodoses.
Man skulle förstå sådant tal, om
fullmäktige samtidigt verkligen
kunnat visa, att industrins läge är
sådant, att en inskränkning i deras
försörjning med kapital under den
närmaste tiden icke kan ske utan
allvarliga risker.
Visserligen har järnindustrin fått
uppleva att krigsårens lysande
konjunktur slagit om i depression —
som för övrigt nu håller på att ge
sig — men samtidigt kan pappers-,
textil-, mekaniska verkstadsindustrin
m. fi. betydande verksamhetsgrenar
arbeta med full kapacitet. Kn
diskontostegring bör givetvis ej sikta
mot en förlamning av en normal
industriell verksamhet, men
situationen kräver att diskontot avmätes
så att utvidgnings- och
modcrnise-ringsplanernas realiserande i
möjligaste mån ställas på framtiden.
Det kan vara skäl att i detta sam-
manhang beröra industrimännens:
benägenhet att skylla prisstegringen
på de höjda arbetslönerna. Varje
kännare av vår ekonomiska politik
vet, att en allt för rundhänt
pen-ningepolitik från krigets första dag
gjort det möjligt för vårt
näringsliv att både bevilja det köpande
utlandet — isynnerhet Tyskland — en
eaorm kredit, som ständigt
prolonge-rats, och att öka sin
produktionskapacitet. Det var endast möjligt att
tillfredsställa detta ökade
kapitalbehov genom att på prisstegringens
väg tvångsvis dirigera en del av den
årliga reala nationalinkomsten från
konsumenterna till producenterna.
Detta system har icke kunnat
uppehållas. De dominerande
konsumentgrupperna i samhället,
arbetare och anställda i enskild, statlig
och kommunal tjänst hava
lyckligtvis successivt kunnat tillkämpa sig
större delen av sin gamla andel av
nationalinkomsten. Då nu knappast
några skäl finnas för antagandetT
att vårt folkhushålls realinkomst
ökats i samma mån som löntagarna
stegrat sin konsumtion till dess gamla
omfattning, kan problemet lösas
rationellt endast på så sätt, att
näringslivet och det allmänna avstår från
någon del av sina under krigsåren
ökade anspråk på att i form av
kapital disponera en oproportionerligt
stor del av nationalinkomsten. Att
påbörda arbetarna ansvaret för
prisstegringen, därför att de något sä
när lyckats uppnå sin gamla
levnadsstandard, saknar varje berättigande.
Snarare bör man hälsa med glädje,
att industri]i härigenom* förts åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
