Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Oljelund, Ivan: Liljan och dödskallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN OLJELUND: LILJAN OCH DÖDSKALLEN.
samhällsgagnelig moral beroende av
kristendomen. De »okristne» ha
följaktligen ingen eller dålig moral.
Det kristna kännandet och
tänkandet, det kristna troslivet, vilja de
hava privilegierat såsom överlägset
allt annat kännande och tänkande,
allt annat trosliv. De mena att
kristendomen skall intaga en
överordnad särställning gentemot andra
yttringar av människoanden: konst,
vetenskap och övrig
kulturverksamhet. De söka, medvetet eller
omedvetet, att dominera och de hävda
kristendomen som individernas,
samhällets och kulturens sedliga
grundval.
Men icke ens r e 1 i gio n e n, som
är förmer än kristendomen, kan
ställa upp sådana anspråk — d. v. s.
religionen i egentlig, metafysisk
mening. Religionen är — i denna
mening — endast e n av grenarna på
den mänskliga andens träd.
Visserligen den väldigaste, den
lummigaste grenen ... Ty det finns
oerhört många människor som sakna
sinne för religionen och dess
värden. En del äro rena materialistei’,
andra tvivlare och agnostiker, ett
stort antal åter äro nog »religiösa»,
men inte i egentlig, metafysisk
mening. Förr i världen kommo alla
dessa människor till helvetet. Nu är
helvetet en övervunnen saga även
för de kristne, och man låter de
icke-kristne, icke-religiösa, försvinna
i tysthet. Det är ju betecknande ...
Men alla dessa människor äro också
andeutrustade, säkerligen befinna
sig just bland dem de högst
utrustade, de största begåvningarna.
Mänsklighetens adelskalender är
fullskriven med hedniska namn, har
någon sagt. Som tänkare och
skalder, som vetenskapsmän och
konstnärer, forskare och uppfinnare,
tankearbetare och ledare av
folkrörelser, åstadkomma de ett
betydande andligt arbete. Ehuru
de naturligtvis icke behöva vara
fiender till religionen och
teologien äro de således ypperliga
medarbetare i en kulturprocess,
som framspringer ur samma
människosjäl som skapar religionen,
utan att vara speciellt kristna eller
religiösa. Är alltså icke religionen
frukten av en själsegenskap,
vid sidan av övriga sådana, som
man kan äga eller sakna?
När Schleiermacher säger att
religionen är »sinne och smak för det
oändliga», »åskådning» och »känsla»
o. s. v. — vari våra reformerande
teologer livligt instämma — då
kommer man denna förmodan ännu
närmare. Den ena människan upplever
denna känsla i en bön, den andra
i en stämning. Den som läser
Shake-spere erfar måhända en långt mer
intensiv självförglömmelse, en högre
andlig befrielse än den som åhör en
predikan eller läser en
uppbyggelse-bok. Eller för att nämna det
konstnärliga skapandet självt: skalden
som skapar en dikt, genom vilkens
själ den universella anden strömmar
(Shakespere) — är hans känsla
mindre stark, är hans »sinne för det
oändliga» svagare än hos profeten,
som ligger försänkt i bön till sin
Gud? Men vem vill stiga fram och
säga att s k a 1 d e n var kristen, även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
