29 (Tiden / Tolfte årgången. 1920)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, april 1920 - Oljelund, Ivan: Liljan och dödskallen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IVAN OLJELUND: LILJAN OCH DÖDSKALLEN.

29

liga sysslor (med undantag för
kättarna, för Giordano Bruno och
Galilei!) och slutade ofta som
helgon. När reformationen mognade
och världen väntade mannen, var
det Luther, en andans man, som
kom. Icke för det att
reformationsverket var av uteslutande andlig art,
det var lika mycket en nationellt
politisk och ekonomisk revolt mot det
romerska förtrycket som en andlig
revolution mot påven och
katolicismen, men befrielsen tog karaktären
av en religiös och kyrklig utbrytr
ning ur katolska väldet emedan
tidevarvet var religiöst till karaktären.
Luthers gärning var av väldigaste
betydelse; han gav det tidsbestämda
uttrycket åt en andlig, politisk och
ekonomisk revolution. I vår socialt
och politiskt bestämda tid taga med
samma nödvändighet revolutionerna
politiska och sociala uttryck.
Emellertid: emedan det till helt nyligen
har funnits en tid då religionen
behärskade samhället och kulturen och
förmedlade utvecklingens skiftande
epoker, är det ganska naturligt att
teologien och kyrkan även nu vilja
upprätthålla den kristna
religiositetens patriarkaliska välde inom
kultur- och samhällslivet. Men
betingelserna härför ha försvunnit,
såsom ett resultat av de vetenskapliga
åskådningssättens seger. Den
moderna teologien har icke minst varit
härmed behjälplig, men är lyckligt
omedveten därom, tyckes det.

När således teologien nu ikläder
sig vetenskaplig rustning för att åt
kristendomen erövra övertaget i
kulturkampen, så tycker man sig finna

att en sådan plats tillkommer varken

teologien eller dess klient.

Jo, under en förutsättning äger
teologien verkligen rätt att i
nutidens liv intaga samma framstående
plats som i forna dagar, exempelvis
under medeltiden och reformation
nen: om den själv, av egen kraft,
erövrar främsta platsen, må den ock
rättmätigt besitta den.

Härför rusta sig också teologerna
av nyare skolan -— och härmed äro
vi inne på kapitlet om teologiens
förvandling till »vetenskap», som här
skall i korthet skärskådas utifrån de
synpunkter som stå mig till buds.

All vetenskap bygger på empirisk
grund. Den fastställer intet såsom
sant, som icke på erfarenhetens väg
och genom den mest noggranna
iakttagelse befunnits riktigt. Denna
vetenskapens sanningsprincip rubbas
inte därav, att vetenskapsmännen
uppställa och betjäna sig av h
y-p o t e s e r.

Teologien har alltid hyllat en
annan, fullständigt motsatt princip:
auktoritetens. Den katolska
teologiens pontifex maximus, påven, är
alltjämt den ofelbare förmedlaren av
all religiös sanning och härskaren
över samvetena. Katolicismen
förbjuder kategoriskt allt tvivel;
attackerar förnuftet en stackars
syndare, får han icke själv lösa tvivlet:
det hänskjutes till och avgöres av
den heliga stolen. Den
protestantiska, renläriga teologiens
sanningskriterium är bibeln; vad bibeln lär
är Guds eget ord — bastå! Inför
denna dogm mister människan sin

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Fri Oct 18 16:32:37 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/tiden/1920/0037.html

		Tiden / Tolfte årgången. 1920 / 29 (1908-1940) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|